Jag får ångest av min födelsedag...
Jag har så länge jag kan minnas aldrig förknippat mina födelsedagar med någonting roligt och positivt. När jag var liten så blev jag mycket utanför och mobbad på lekis och skolan så jag hade knappt några vänner. Därför kom knappt någon på mina kalas heller.
Sen när man började ha disco istället så kom klasskompisarna men dom var mer där för att roa sig själva. Ingen pratade med mig ens så jag fick mest sitta i ett eget hörn av rummet för mig själv under tiden. Jag tror min ångest över födelsedagar beror på just mina svårigheter med att skaffa vänner.
Jag har aldrig känt mig uppvaktad av någon utanför min egen familj. Inte ens efter barndomen har det egentligen blivit någon förändring. Jag har aldrig fått en present av mina vänner (inte för att presenten har någon betydelse, men tanken har) och ingen har haft tid när jag har tänkt bjuda hem dom på fika.
Och detta år fyller jag hela 24 år och har redan ångest inför söndagen då det är min födelsedag igen... Jag får ångest över att ha ångest den dagen. Att bara känna mig ensam och ouppskattad. Det kanske låter löjligt när man ändå är vuxen. Men jag är såå avundsjuk på andra som blir firade med fest och allt det där. Min pojkvän brukar inte heller orka anstränga sig speciellt för att jag ska få en bra födelsedag. Men sen vet han ju inte heller om hur jag känner inför dom.
Själv är jag väldigt mån om att andra ska känna sig uppskattade av mig när dom fyller år och sånt. Jag köper gärna presenter om jag kan och senast min pojkvän fyllde år så ordnade jag en stor överraskningsfest åt honom. Vilket jag nog själv aldrig kommer få uppleva...
Det känns som jag bara vill bojkotta hela skiten när jag får sådan ångest av det hela. Jag får lust att göra som dom där griniga pansionärerna och lägga in en annons i tidningen med texten "Uppvaktning undanbedes". Och på söndag är det även fars dag vilket inte lär underlätta för mig att få bjuda nära och kära hem på tårta heller... och bara för det kommer jag att känna mig värdelös. Jag vet hur jag fungerar under dom där dagarna...
Känner bara att jag måste få dela med mig av min "löjliga" ångest. Någon som känner igen sig?...
Jag för egen del har inte en massa kompisar utan EN (1) äkta väninna som står mig nära och som följt mig hela livet . Tycker kvalitet är viktigare än kvantitet. Vad gäller din pojkvän så är han typisk! Karlar har extremt dålig fantasi och man brukar få tala om vad man vill ha och ev lägga undan något i en butik. Det finns bara en Ernst Kirchsteiger 