När hyra och diverse räkningar är betalda har vi på sin höjd åtta tusen kvar (tio ibland)
Sen pendlar han till jobbet. Vilket kostar ca fyra tusen i månaden. Kvar har vi ca fyra, fem tusen att klara oss på. Ibland mer, ibland mindre. Vi är två vuxna och två små barn.
Det går aldrig ihop och vi drar in på allt. Är det såhär folk har det eller är vi rent ut sagt fattiga?
Jag tycker att jag handlar billig mat, jag anstränger mig verkligen. Gör matlistor, köper i stort sett aldrig godis.
Jag handlar alla kläder och sånt begagnat.
Vi är beroende av två bilar och min ska ju också tankas. Men det görs inte mer än nödvändigt, oftast stannar jag hemma istället för att hälsa på kompisar för att det är dyrt att tanka.
Ja, jag kanske ska specificera lite hårdare. Med min mans lön, min föräldrarpenning plus barnbidrag får vi in 19 - 20 tusen i månaden.
Hyran och el går på 5 500 kr.
Sen har vi telefon/mobilt internet/tv och det går på ca 1200
Krediträkning på tusen kronor.
Bilarna kostar nog 1500 kr i månaden (om man slår ut försäkringar och reparationskostnader på ett år)
Och ja, vi är beroende av två bilar, vi bor på landet.
600 i försäkringar (barnen, a kassa bland annat)
Han tankar sin bil en tusenlapp i veckan för att komma till och från jobbet (Vi har flyttar närmare, men han jobbar på ett bemanningsföretag så nu har dom skickat iväg honom sex mil hemifrån igen, han har sagt till sin chef att det inte funkar för oss, så han kommer antagligen få jobba närmare hemmet snart)
Jag tankar kanske för femton hundra i månaden, och jag åker ingenstans i onödan! Utan det är mataffären, öppen förskola, hälsa på nån vän ibland. Jag är knappast ute och kör för att det är roligt.
Vi sparar 500 kr till barnen varje månad.
Kvar är fyra till fem tusen som ska räcka till mat, kläder, nöjen...ja ni vet.
Och nej, vi är definitivt inte intresserade av att gå på soc. Utan ser tvärtom en stolthet i att klara oss själva. Fast nu gör vi ju inte det. Jag har börjat drömma mardrömmar där folk skrattar åt oss för att vi är så fattiga. Och jag får ångest när jag inte ens har råd med frukt till barnen. Så det var då tanken slog mig. Lever vi under normen?
Men vi bor på landet. Närmsta affär ligger en mil bort. Kommunaltrafiken här liknar ett skämt. Utan bil blir vi isolerade.