Min partner är ofta arg och irriterad

Vissa kvinnor blir rabiata monster när de är trötta, har pms, har mens.... ja och sen massa annat.. har ni en bebis och sömen bryts några ggr per natt, så kan jag lova att man är inte den mest balanserade människa då.

PMS? PMDD?
Om det inte är något kroppsligt så tror jag att hon tycker att hon är besviken på något i ert liv. 

Låter på dig som att det svänger fort och oförutsägbart. Borderline??  Eller helt enkelt bara trötthet/besvikelse över något som hon inte vill/kan förklara. Oavsett vilket behöver ni ju hjälp annars har du snart ingen kärlek kvar i ditt hjärta. Om hon nu inte vill söka hjälp själv för att hon ser det som om hon skulle gå med på att hon är galen, kanske hon kan tänka sig att gå i familjerådgivning tillsammans. Vill hon inte det så verkar hon ju inte särskilt intresserad av att ni ska ha det bra och då lär det ju inte funka i längden. Lycka till! 

Hon påstår att mitt beteende är problemet till att hon ofta är arg och irriterad. Hon kan inte diskutera i en lugn ton, utan alltid är högljutt i samtal om olika åsikter. Hon "kokar" av saker som inte görs efter hennes rutiner. Det spelar inte om vi befinner oss bland andra människor i centrum eller i en affär. Hon höjer rösten ändå. Något som jag upplever som extremt pinsamt. 

Jag tror inte att mitt beteende är hennes problem. Vi är olika personer med olika beteenden, men vi har aldrig stora konflikter i sak. Jag är lugn i min natur, visar henne alltid uppskattning och respekt. Jag visar min kärlek till henne. Jag försöker så gott jag kan att göra henne nöjd i allt vad det kan vara, med hemarbete, matlagning m.m.

Hon hade problem innan vi träffades. Hon tog antidepressiva tabletter, men slutade med det när vi träffades. Hon säger att hon är överlycklig med mig när hon känner sig "normal". Jag tror henne. Hon vill skiljas när vi har bråkat om att jag inte har lagt min tröja i garderoben, utan på hyllan i hallen osv.

Visst är den ful, offerkoftan! Min ex-make bar också en sådan. Han kom från ett annat EU-land men var mörkhyad. All hans olycka berodde på att alla är rasister, eller kränkte honom på allehanda sätt, eller att han bara fick ett jobb som han hatade, eller förstås att jag inte förminskade mig tillräckligt. På slutet när jag insåg att han använt knark vid flera tillfällen (Subutex) så var till och med det mitt fel, "om jag visat mer kärlek så hade han inte behövt knarka". Kan berätta att jag verkligen vänt mig ut och in i flera år för att försöka göra honom lycklig. Insåg till slut att enda sättet för honom att bli det är att börja ta eget ansvar för sin situation, sluta skylla på alla andra. Vet inte än om han kommer lyckas, vet i alla fall att han inte längre får trycka ner mig i sin tro att det ska få honom att känna sig mindre värdelös.

Man skulle kunna tro att du var min karl. Fast vi har en dotter ihop och vi har inte gift oss men varit ihop i tre år..

Han har en bra relation med min mor och storasyster...

Hade det inte varit för att han ligger o sover så hade jag trott att han startade tråden fast med några små ändringar.

Jag är alltså likadan som din fru. Har haft problem tidigare o ätit "lyckopiller" osv. Jag har mycket ångest inom mig som tyvärr kommer ut på dom jag älskar. Rutiner är mycket viktigt för mig också. Får jag en klar bild i huvudet på hur jag vill att nånting ska funka så blir jag frustrerad, detta visar sig som ilska för min närhet.

Jag har troligtvis en NPF diagnos i grunden som ger mig ångesten och som orsakar kaoset i mitt huvud när det inte går enligt mina planer.

Om din fru är som mig så hjälper det inte att påpeka att det är nåt fel på henne, hon måste inse det själv. Jag har varit tvungen att förstå själv att mitt sätt att reagera inte är sunt för att kunna bättra mig.

Idag hade karln köpt fel wok grönsaker o jag skällde inte ens lite frågade bara varför han valde den sorten. Stooort framsteg

Det ser man.. det var kanske min fru som skrev ditt inlägg, fast hon låg och sov då vid skrivandet också

Jo, jag har förstått att det faktiskt är många som lever med liknande problem. Det är en heldel som inte tar itu med problemet... Men jag känner nu att jag har mycket mindre ork än vad jag hade innan. Vi har redan ett liv tillsammans med ett barn samt mitt jobb och hennes studier osv att tänka på... Redan det tar all kraft och energi. Jag brukade längta efter helgen, men inte nu längre då det alltid händer något och vi blir sura hela helgen.

En gång kokade hon för att jag valde att stega ägg i en annan stekpanna än den hon brukade steka i, trots att jag redan innan hon flyttade hos mig stekte i de stekpannorna...

Nu är det så att hon ibland kommer till mig och ber om ursäkt med ett varm kyss osv. ;) Vi älskar ju varandra..Men det är tyvärr ohållbart när jag vet att hon nästa stund kan bli totalt annorlunda...

Men hur kom du över problemet? Blir du fortfarande arg?

Har ni haft familjerådgivning? Det har jag funderat på att ha. De är åtminstone neutrala i sin bedömning. Men hur gör man för att gå vidare med det?

Ja, jag känner igen detta.. Jag har flera vänner från andra kulturer med liknande beteenden..

Det är tyvärr komplext…

Tanken har slagit mig också att låta henne ta eget ansvar osv. Men jag tål inte att tänka på det. Vi har dessutom ett barn tillsammans...

Du sätter upp din fru på en pedestal. Man ska inte acceptera att ens partner går runt och projecerar irritation över en. Då fortsätter denne bara med det. Sätt ner foten. Att vara mesig och en"pushover" leder för båda könen att dennes partners kärlek till en minskar sakta men säkert. Man beter sig inte hursomhelst mot någon man har känslor för.

Respekten är a och o. Sen till att den finns i relationen annars är relationen dömd. Sätt er ner och prata och visa att det är oacceptalbelt.