Min partner är ofta arg och irriterad

Hade också en flickvän som var precis så som du beskriver. Jag ville snacka och försöka lösa problemet men då var allt mitt fel och det fanns liksom inte på kartan att hon också bär ett ansvar men hon vägrade och ändra på sig och våga "verkligen" reflektera och se sitt eget beteende. Tyvärr tror jag det är den stora boven i dramat att det krävs att hon själv inser och verkligen vågar se sig själv men tror det blev för läskigt för henne och då blev det lättare att allt var alla andras fel. Det krävs alltså lite guts och våga syna och se sig själv ur ett sant perspektiv inte alla som vågar.

Som tur var lyckades jag ta mig ur förhållandet innan det var försent även om det var nära många gånger att det var rättvist att det alltid var fel på allt jag gjorde och hon som alltid hade rätt.

Så vitt jag vet lever hon likadant fortfarande. Krävs som sagt en stor ansträngning av en själv och ändra ett sånt beteende och det kan både vara riktigt jävla läskigt att sätta sin hela verklighetsbild på spel. Man måste ha en hyfsat bra självkänsla för att våga det.

Så även om du vill hjälpa henne så måste hon inse det själv och det är det som är problemet.

Kan ta ett helt liv eller att det händer någotsomfår henne att göra det annars tror jag tyvärr att risken är stor att du får räkna med att fortsätta leva så om du vill vara med henne.

I mitt fall har jag aldrig ångrat att jag lämnade en sekund men det är det som är svårt att avgöra.

Och du beskrev nyss mig:) Känner också igen mig som frun i trådstarten, fast jag har fått diagnos, ADHD och Asperger, inget som syns utåt egentligen men ofta drabbar det mina anhöriga när jag är ur balans men det har vart lättare att handskas med det nu när jag vet vad mina svagheter grundar sig i.

Det gäller att se det som en styrka och vända saker rätt istället för att se det som en svaghet och använda det som en ursäkt:)

Jag blir fortfarande riktigt arg över saker som jag egentligen inte borde bli arg över. Men lite självinsikt så har de tillfällena blivit allt mer sällan. Att förstå varför man fungerar på ett sätt är nog det bästa för att förändra sig....

Men om jag nu lyckas få med henne att acceptera att få hjälp.. Hur gör man?
Är det vårdcentralen man ringer? Kan jag ringa vårdcentralen och tala om att "jag har problem med min partner"?
Är familjerådgivarna bra nog att diagnoserna beteenden, vågar de öppet säga att man ska söka vård?

 

Tror tyvärr att hon måste komma på det själv. Alla påtryckningar och försök till att ändra hennes beteende utifrån kommer nog tyvärr ses som ett hot och intrång på hennes integritet.

Jaa du. Kan någon svara på det så skulle det vara intressant att höra?

Ofta finns det psykologer på vårdcentralerna som man kan få hjälp av, det vore nog det bästa. Om familjerådgivarna är starka nog att säga åt folk att de behöver vård tror jag varierar väldigt mycket och det gäller att ha lite tur med vem man får träffa. Men som sagt, är hon villig att verkligen söka hjälp så föreslå för henne att hon ringer vårdcentralen till att börja med.

När HON är redo att ta itu med sina problem är det vårdcentralen hon ska ringa. Där får hon prata med en vanlig husläkare om hur hon mår. Göra lite enklare psykologiska tester som visar vart dom kan ge henne en remiss. Är hon "bara" deprimerad får hon "lyckopiller" visar testerna på nån typ av diagnos så remiteras hon till en psykolog inriktad på ämnet.
Men det viktigaste är att HON måste ta steget, pushar du henne för mycket så kommer det att framstå som ett svek för henne.
Nej familjerådgivarna kan inte diagnostisera henne, dom kan rekomendera en utredning om dom misstänker problem. Dom har förmodligen träffat många människor med många olika problem och kommer förmodligen att ha en misstanke om vad som ligger bakom hennes beteende. Men familjerådgivarna kan inte hjälpa henne, dom kan hjälpa er att förstå varandra.

Jag misstänker att jag har ADHD och nånting annat, men klarar inte utav att ta tag i en utredning just nu. Men att du känner igen dig i mig med de diagnoserna förvånar mig inte alls.
Men eftersom jag är ganska klar på att det är ADHD jag har så arbetar jag utefter det och det verkar funka ganska bra. Jag mår bättre nu när jag arbeter efter de förutsättningarna än vad jag gjorde när jag var övertygad om att jag var "normal"

Jag känner samma sak har varit gift i 18 år och nu bryr hon sig inte om att jag sköter tvätt städning och kör barnen till skolan är lite trött på det får inget tillbaks inga känslor från henne vad ska jag göra haor ni bra tips

Hej! Då ska vi se om jag kan få liv i denna tråd igen... Min flickvän blir rätt ofta helt rabiat över småsaker. Vi har varit tillsammans i några år och i början gafflade jag tillbaka när hon betedde sig illa, men nu har jag lärt mig att det bästa bara är att låta utbrotten skölja över mig. Hon har ingen självinsikt och verkar leva delvis i en helt egen värld. Om jag t ex förslår något, skriker hon att jag redan bestämt allt och aldrig lyssnar på henne, och frågar jag istället hur hon tycker att vi ska göra med nån grej, skriker hon att jag inte kan tänka ut nånting själv. Det finns många fler liknade exempel där hon är "omöjlig". Jag tänker att antingen är hon inte riktigt riktig i huvudet, eller så är det saker som hon är väldigt frustrerad och upprörd över i vår relation. Jag har föreslagit båda alternativen för henne men inget av dem föll i särskilt god jord. Vi har gått i en hel del terapi men det hjälper inte. Är det någon som har liknande erfarenheter att dela med sig av?

Då ska du sätta ner henne på plats och höja rösten till henne tillbaka en gång för alla och säga:

"Du! Nu har du klagat på mig dag ut och in så fort jag inte gör som du förväntar över minsta småsaker och du ska veta en sak, Jag är inte okej med det! Det är inte okej att bete sig så och du är inte irriterad pga mig, du är irriterad för att DU mår dåligt själv och tar ut det på mig och kritiserar mig i allt jag gör fast jag bara är snäll och älskar dig, jag tänker inte ta din skit mer, det går inte att ursäktas, jag börjar inte skrika på dig för att du inte följer mina vanor? För så gör man inte. Antingen sväljer du dina kontrollbehov och accepterar att jag kommer lägga saker på andra ställen än dig, jag kommer ha mina vanor, eller så bor du själv! välj! "

Hon måste bli informerad att när man är sambos så ingår det ett rum för olika vanor, olika sätt att göra saker på och ACCEPTANS för det.

Min partner hatar vissa vanor med mig, men han har fått lära sig den hårda vägen att vi båda måste ha överseende och släppa på perfektion över småsaker,och ska vi säga till / påminna varandra, så gör vi det med en snäll ton, eller inte alls.

PS. Jag hatar alla som skyller barnsliga ansvarslösa beteenden på Borderline. Det är absolut något alla kan förändra det är ingen personlighetsstörning att man inte har respekt för andra människors sätt, förutom om man är narcissist/ psykopat.

Ska tillägga att vi har det väldigt bra när vi har det bra, bästa jag nånsin känt, men det känns som att vi är på väg mot vår undergång nu. Har försökt alllt, tycker jag...

Tack! Jag håller helt med, men att säga ifrån har inte hjälpt tidigare iaf. Då drar hon direkt haranger om att jag är hungrig och irriterad (vilket jag så klart inte är) eller att jag inte tål minsta kritik (vilket jag gör, jag gör inget annat än tål och står ut med kritik dagarna i ända). Jag tänker att i slutänden är det en fråga om vilken sorts människa man vill vara. Vill man bete sig illa bara för att det går, oavsett om jag sätter ner foten (ibland) eller låter det passera (oftast)?

Klart hon projicerar sina fel på dig, istället för erkänna att hon gör fel och att det inte är befogat beteende.

Det är en bra fråga. Min kille han började behandla mig exakt som jag behandlade han, han speglade mitt beteende det var så jag märkte att "Wait.... Vad respektlöst jag beter mig, såhär vill jag inte vara" och sen dess har jag jobbat jobbat jobbat med vad som stör irriterar och hittat ett sätt att antingen pysa ut det utan att det går ur över honom, eller att jag lyckats omvandla det till acceptans och blir positiv. Vi båda hamnade i det beteendet att bara spotta på varandra med kritik och saker vi störde oss på. Men nu har vi pratat om det noggrant och än så länge har det funkat bättre. Om någon har en dum attityd säger den andra lugnt "du behöver inte låta så arg" och påminner varann. Det tar lite tid och effort att vänja om sin kommunikation. Men det går om båda är överens. Båda tar ansvar. Båda backar varann.

Jag vet inte vad du vinner mest på. Kanske att vara passiv och tänka att du väljer glädje? Hon gnäller och kritiserar då kan du väl bara gå? Stänga öronen? Säga lite lätt "Jaja gnäll på du" och sen gå och göra det du mår bra av.

Men kan du inte berätta för henne det du skrev här? Att ni har det helt otroligt bra när hon är avslappnad? Och att du då gärna vill behålla det ni har,men att du oroar dig för att hennes respektlösa fnysande attityd omsmåsaker får dig att undra om det är hållbart längre?

Rebellax:

Risken är annars att hon går till en annan annars!

Jag har en kollega som sakta men säkert håller på att lämna sin kille..

Hur vet jag det?

Av exakt samma skäl som du uppgav så kommer hon till mig och pratar av sig om hur illa hennes kille behandlar henne och hur hon önskade att han våre mera som mig..

Hon är även sexuell där hon berättar vad han inte gör med henne i sängen och hur hin börjat missbruka porr istället och där hon är väldigt aggressiv emot mig.

Som tur för kille är att jag har ett samvete vilket håller henne ifrån att gå över gränsen.

Men vad som är sorgligt är att hennes kille själv ställer till det medan jag bara behöver vara tillbakadragen och låta allt fallera naturligt eftersom han sabbar allt själv genom att bara hamna i konflikt med henne..

Skall tilllägga att jag ?aldrig? hör av mig till henne medan ho söker upp mig så fort killen sabbar..

Bli inte den killen! Lös problemet!

Tack för kloka synpunkter! Har inte sovit en blund i natt pga detta medan sambon sovit fint här bredvid. Säger väl allt om vem som bryr sig och vem som inte bryr sig. Har kommit fram till att hennes beteende är mest som ett slags skämt som jag inte kan ta på allvar. Hon ska inte få kontrollera mig mer, för jag bryr mig inte. Klart att jag är ledsen men framöver ska jag skratta åt hennes utbrott och inte försöka förstå eller anpassa/förminska mig.

Vad jobbigt det låter. Jag hoppas att du hittar en konstruktiv väg ur det.

Mitt råd är att du inte accepterar ett beteende där din partner sätter orimliga och orättvisa krav på dig, eller blir irriterad för småsaker som du gör. Du behöver vara tydlig i att du inte godtar hennes beteende och att du kräver en förändring hos henne. När ska du säga detta? Ja, i själva ögonblicket när det händer kan det vara lönlöst, för då är hon i så stor affekt att hon inte har förmåga att lyssna. Det bästa är att du bara ignorerar henne, eller behärskat säger något kort som: "Så länge du beter dig såhär, kommer jag inte att prata med dig. Jag vill gärna diskutera det här om en stund när du har lugnat ned dig."

När saker och ting lugnat ned sig, och ni båda är på bättre humör, kanske försonas, då är det dags. Säg att du inte anser att detta är den typen av relation du önskar vara i. Berätta att du är beredd att hjälpa henna på olika sätt, och vill gärna fortsätta leva med henne, men att du inte tycker det är ok att hon förminskar dig, eller använder sig av tankeläsning eller blir ursinnig på dig trots att du inte gjort något mer än att vara dig själv.

Du behöver vara stenhård på att du inte förtjänar detta (som är en form av projektion av negativa känslor). Kanske du kommer behöva kräva det väldigt tydligt och berätta att konsekvenserna av att hon fortsätter är att ni separerar. Du kanske behöver visa att du menar allvar genom att ta en paus i relationen, flytta iväg i några veckor, etc. Du behöver också vara beredd på att ni kanske inte klarar er igenom detta, utan i värsta fall faktiskt kommer separera.

Men om du inte sätter en tydlig gräns för dig själv - riskerar du att hon tappar respekten för dig ännu mer, och ingenting blir bättre för det. Sedan vet jag inte om du har en viss konflikt-rädsla och helst vill undvika bråk/skrik, men jag tänker att du behöver kanske stanna kvar i konflikten i så fall.

Jag känner igen delar av detta med min egen fru. Hon är av den expressiva personlighetstypen och jag har lärt mig att det bästa sättet med henne är att käfta emot. Att försöka tona ner konflikten fungerar inte, hon är på något sätt ute efter att få bekräftelse på en känslomässig nivå, och om man då bibehåller lugnet och håller tillbaka visar man inte några större känslor, och då blir min fru ännu argare. Men jag tror att om min fru var ihop med en person som inte kunde ryta tillbaka, skulle det sluta i en negativ ensidig spiral av utskällningar och det skulle inte gå i längden. Jag tolererar dock inte att mini fru anför ogiltiga argument, och det tycker jag är viktigt. Om min fru hade sagt att jag tittar för mycket i datorn, är det något jag köper och då kan vi diskutera kring det. Men om min fru säger att hon blir irriterad på att jag har väntat med disken någon timme, tycker jag inte det är ok. Jag får diska på mitt sätt, och om det dröjer en timme så är det okej. Vi har ibland stora konflikter, men vi kan kommunicera om dem och hitta någon form av lösning i dem. 

Ett tag ville hon förbjuda mig att typ: "andas", och då blev man nästan rädd att man gjorde fel, vad man än gjorde. Det blev en tid av väldigt dålig stämning och många konflikter. Men efter parterapin så blev det lite bättre, och konflikterna har trappats av.

Det är nog väldigt vanligt att man har den här typen av problem i ett förhållande. Du är inte ensam. Kämpa på och stå upp för dig, du har ju förstås 50 % rätt att bestämma saker där hemma, det kanske du behöver påminna henne om. 

Lycka till!