Aspberger?
Jag är inte så fanatiskt beläst i just ämnet aspberger, men det skulle vara väldigt intressant att diskutera lite.
Jag har min fina bror på 18 år som under större delen av sin uppväxt alltid haft ett eller annat problem.
Tidigt (i lågstadiet) hade han väldiga aggressions-problem i skolan, med andra klasskamrater som retade upp honom. Han ville inte bli kallad fegis eller bli störd, han hade koncentrationssvårigheter i klassrummet om det var minsta ljud/rörelse.
Min mor började ganska tidigt kolla upp detta och sökte hela tiden en förklaring till hans problem/svårigheter.
Så vi har varit i kontakt med BUP tidigt, han har fått gå igenom test för ADHD/Aspbergers syndrom mm.
Men alla dessa tester visade mer eller mindre negativt, eller en liten liten ådra som finns, men som praktiskt taget är fullt normalt hos nästan alla människor idag.
Vilket jag i alla fall tycker verkar väldigt märkligt.
Både min mor och far har varit på oändliga möten och informationsträffar med/utan min bror.
Och jag har läst på en del på egen hand, samt varit med på möten med psykologer och annat. (Jag är den person som min bror har bäst relation till tror jag!)
Jag har diskuterat mycket på senare tid med min mor om just Aspbergers syndrom, och först nu börjat se de direkta likheterna mellan det och min bror.
Men nu efter många antal år med detta slit, som självklart är slitigt på alla familjemedlemmar, så börjar man ju undra hur man ska kunna hjälpa min bror.
Det känns som vi försökt med precis allting...
På senare år har han haft ännu större problem, med skolan framför allt, det är den springande punkten.
Hans olycka i livet, som vi i familjen har förstått det, är skolan!
Tidigare var det det värsta han någonsin kunde utsättas för.
Och när något var det värsta han kunde utsättas för, då fanns det inte en kraft i detta universum som kunde få honom till att gå med på det.
Jag undrar om det fortfarande är det värsta, eller om han har lärt sig ett knep för att hantera det annorlunda.
Min bror, om jag ska beskriva honom, är först och främst en väldigt intelligent och medveten person!
Det är för att jag känner honom, hade man sett honom från mina ögon och inte känt honom, hade det nog varit annorlunda. Man hade kunna se honom som arrogant, irriterande, skrytsam och allmänt konstig.
Det är nog en del av de sakerna som jag ibland fortfarande kan se i honom.
Men jag vet idag, ser idag, att han är så otroligt mycket mer smart och eftertänksam än man någonsin kan tänka sig. Men han är fortfarande den största gåtan jag någonsin stött på hittills.
Sättet han tänker, resonerar, funderar, grubblar, reflekterar, diskuterar, överhuvudtaget för sig är en gåta för mig!
Som jag ser det så enligt diagnoskraven jag hittat på autism.se (www.autism.se/content1.asp), enklare förklarade, så tycker jag ju att nästan allt stämmer in på min bror! (plus några till som kanske inte har med saken att göra)
• Problem med viss ögonkontakt, visar sällan annat ansiktsuttryck än sitt likgiltiga normala, kroppshållningen som är som en säck potatis.
• Svårt att få kompisar i sin egen ålder, men äldre samt yngre funkar bättre, är sällan villig att vara med familjen på aktiviteter som inte är fullständigt på hans villkor/enligt hans intresse och påpekar samtidigt att vi aldrig gör något tillsammans/att vi övriga aldrig har tid.
• Han har en "abnormal" förmåga i framför allt spel, därav hans enorma spelberoende (framför allt WoW/Diablo). Något som vi sett som ett vanligt spelberoende och inte som ett hjälpmedel/botemedel/medicin. Han har kunnat sitta i dygn fokuserad på en speciell quest/ett uppdrag och inte gett sig förens han lyckats.
• Envisheten är också otroligt märkbar, jag har aldrig träffat en så envis människa i mitt liv, och min far är inte dålig.
• Han har vissa beteenden i vardagen som är aningen udda, så som sättet att äta mat på, han äter aldrig maten "blandad", han äter nästan alltid maten separat. Kött först, grönsaker sen, potatis sen, kanske såsen med köttet osv. Delar upp allt på tallriken i sektioner när det är många tillbehör. Han har också en ganska omfattande bacillskräck, tvättar händerna väldigt ofta på en dag, undviker att ta i vissa saker, gillar generellt inte att bli smutsig.
• Han har vissa plagg han bara har inomhus och har andra plagg han bara har utomhus, han vill inte gå ut med "inomhuskläderna" och måste därför byta om innan.
• Han "knäcker" ofta fingrarna eller "sprätter" med händerna, speciellt innan han ska göra något på datorn.
• Kommer gärna in i en diskussion när han hör ett intressant ord istället för att hänga med från början.
• Kan helt plötsligt i en diskussion sätta sig och inspektera ett gem på nära håll, böja det och ser fullständigt uppslukad ut/onåbar.
• Vill sällan låta någon annan få komma först, han vill se saker först som är intressanta för honom.
• Kan plötsligt få ett energiutbrott och springa i cirklar/runt i hemmet. Eller "skrika" när han vill få fram ett budskap, och i detta skede inte lyssnar/slutar tills han är klar med sitt.
• Han befinner sig sällan gärna på ställen med en massa människor, känner sig obekväm och uttittad.
• Hade problem med hörsel/öron som väldigt liten, osäker på vad det har för följder, men han säger fortfarande att han har dålig hörsel. Jag kallar det selektiv hörsel ;) Men jag vet inte! Hör det som är intressant och hör inte det som är ointressant.
• Han har även berättat tidigare för mig (när han gick i klass 6-7) att han trott att han haft schizofreni, en annan person som är ond inom sig, som kommer ut i vissa sammanhang och gör livet surt för oss andra. Och att den personen tar över mer och mer, sen har man inte hört så mycket om det på senare år.
• Väldigt svårt att se andras synpunkter/perspektiv, bråkar oftast länge för sin sak och gör sedan i slutändan tvärt emot när alla ändrat sig.
• Han avskyr psykologer/mediciner, tror att han ska bli drogad/grävd i hjärnan på.
Min bror är så väldigt annorlunda, för jag tror nämligen att han är lite av en kameleont.
När vi är hemma bara familjen, uppför han sig som en riktig jubelidiot ibland, eller alla hans "problem" kommer ut i luften. Medan hos andra vänner till familjen eller om någon annan person är med så uppför han sig som en riktig gentleman. Så han är lite djävulskt anpassbar eller vad man ska kalla det.
Han har också tidigare, under några av sina tusentals "slippa-skolan-försök", lyckats få feber/blivit sjuk på "beställning". Tidigt på morgonen har ingen feber/sjukdom synts till, även fast han försökt se sjuk ut, och någon timme senare efter antal bråk och diskussioner fått feber och blivit likblek. Jag tror, för att han så otroligt väldigt mycket inte ville till skolan.
Vad jag tror, är att han också har den förmågan att fejka tester hos psykologer osv. Att det kanske är en anledning till att han inte fått en diagnos, sådana tankar poppar ju upp!
Oftast är det så, att om han inte vill det, då kommer det aldrig någonsin att hända.
Jag är den som kan "påverka" honom, men ibland eller ganska ofta så kan inte ens jag rå på honom.
Vi har länge "tampats" i familjen, och jag försöker som storasyster förstå honom på ett rättvist sätt.
Men det är ju svårt, eller har varit svårt i alla år, nu när jag läser symptomer så känns det konstigt nog lättare.
Problemet är väl att vi aldrig sett det som en sjukdom eftersom han aldrig fått en diagnos, och därför inte kunnat förklara beteendet. Vi har ju fortfarande ingen diagnos, men det känns som det skulle hjälpa.
Vi har även diskuterat om det skulle hjälpa/stjälpa min bror att få den diagnosen, vi tror ju att han skulle bli väldigt olycklig av att höra att det är "något fel på honom".
Men samtidigt kanske det skulle ge honom viljan att få hjälp med de medel som finns för diagnosen.
Det är bara intressant att höra vad folk tycker/tänker om detta!
Man har ju vänt ut och in på detta så många gånger att man inte vet vilket som är ut eller in.
Är det konstigt att han inte fått diagnosen Aspberger?
Kan det vara en miss?
Phew, långt inlägg, men mycket att få med på kartan!
Jag har min fina bror på 18 år som under större delen av sin uppväxt alltid haft ett eller annat problem.
Tidigt (i lågstadiet) hade han väldiga aggressions-problem i skolan, med andra klasskamrater som retade upp honom. Han ville inte bli kallad fegis eller bli störd, han hade koncentrationssvårigheter i klassrummet om det var minsta ljud/rörelse.
Min mor började ganska tidigt kolla upp detta och sökte hela tiden en förklaring till hans problem/svårigheter.
Så vi har varit i kontakt med BUP tidigt, han har fått gå igenom test för ADHD/Aspbergers syndrom mm.
Men alla dessa tester visade mer eller mindre negativt, eller en liten liten ådra som finns, men som praktiskt taget är fullt normalt hos nästan alla människor idag.
Vilket jag i alla fall tycker verkar väldigt märkligt.
Både min mor och far har varit på oändliga möten och informationsträffar med/utan min bror.
Och jag har läst på en del på egen hand, samt varit med på möten med psykologer och annat. (Jag är den person som min bror har bäst relation till tror jag!)
Jag har diskuterat mycket på senare tid med min mor om just Aspbergers syndrom, och först nu börjat se de direkta likheterna mellan det och min bror.
Men nu efter många antal år med detta slit, som självklart är slitigt på alla familjemedlemmar, så börjar man ju undra hur man ska kunna hjälpa min bror.
Det känns som vi försökt med precis allting...
På senare år har han haft ännu större problem, med skolan framför allt, det är den springande punkten.
Hans olycka i livet, som vi i familjen har förstått det, är skolan!
Tidigare var det det värsta han någonsin kunde utsättas för.
Och när något var det värsta han kunde utsättas för, då fanns det inte en kraft i detta universum som kunde få honom till att gå med på det.
Jag undrar om det fortfarande är det värsta, eller om han har lärt sig ett knep för att hantera det annorlunda.
Min bror, om jag ska beskriva honom, är först och främst en väldigt intelligent och medveten person!
Det är för att jag känner honom, hade man sett honom från mina ögon och inte känt honom, hade det nog varit annorlunda. Man hade kunna se honom som arrogant, irriterande, skrytsam och allmänt konstig.
Det är nog en del av de sakerna som jag ibland fortfarande kan se i honom.
Men jag vet idag, ser idag, att han är så otroligt mycket mer smart och eftertänksam än man någonsin kan tänka sig. Men han är fortfarande den största gåtan jag någonsin stött på hittills.
Sättet han tänker, resonerar, funderar, grubblar, reflekterar, diskuterar, överhuvudtaget för sig är en gåta för mig!
Som jag ser det så enligt diagnoskraven jag hittat på autism.se (www.autism.se/content1.asp), enklare förklarade, så tycker jag ju att nästan allt stämmer in på min bror! (plus några till som kanske inte har med saken att göra)
• Problem med viss ögonkontakt, visar sällan annat ansiktsuttryck än sitt likgiltiga normala, kroppshållningen som är som en säck potatis.
• Svårt att få kompisar i sin egen ålder, men äldre samt yngre funkar bättre, är sällan villig att vara med familjen på aktiviteter som inte är fullständigt på hans villkor/enligt hans intresse och påpekar samtidigt att vi aldrig gör något tillsammans/att vi övriga aldrig har tid.
• Han har en "abnormal" förmåga i framför allt spel, därav hans enorma spelberoende (framför allt WoW/Diablo). Något som vi sett som ett vanligt spelberoende och inte som ett hjälpmedel/botemedel/medicin. Han har kunnat sitta i dygn fokuserad på en speciell quest/ett uppdrag och inte gett sig förens han lyckats.
• Envisheten är också otroligt märkbar, jag har aldrig träffat en så envis människa i mitt liv, och min far är inte dålig.
• Han har vissa beteenden i vardagen som är aningen udda, så som sättet att äta mat på, han äter aldrig maten "blandad", han äter nästan alltid maten separat. Kött först, grönsaker sen, potatis sen, kanske såsen med köttet osv. Delar upp allt på tallriken i sektioner när det är många tillbehör. Han har också en ganska omfattande bacillskräck, tvättar händerna väldigt ofta på en dag, undviker att ta i vissa saker, gillar generellt inte att bli smutsig.
• Han har vissa plagg han bara har inomhus och har andra plagg han bara har utomhus, han vill inte gå ut med "inomhuskläderna" och måste därför byta om innan.
• Han "knäcker" ofta fingrarna eller "sprätter" med händerna, speciellt innan han ska göra något på datorn.
• Kommer gärna in i en diskussion när han hör ett intressant ord istället för att hänga med från början.
• Kan helt plötsligt i en diskussion sätta sig och inspektera ett gem på nära håll, böja det och ser fullständigt uppslukad ut/onåbar.
• Vill sällan låta någon annan få komma först, han vill se saker först som är intressanta för honom.
• Kan plötsligt få ett energiutbrott och springa i cirklar/runt i hemmet. Eller "skrika" när han vill få fram ett budskap, och i detta skede inte lyssnar/slutar tills han är klar med sitt.
• Han befinner sig sällan gärna på ställen med en massa människor, känner sig obekväm och uttittad.
• Hade problem med hörsel/öron som väldigt liten, osäker på vad det har för följder, men han säger fortfarande att han har dålig hörsel. Jag kallar det selektiv hörsel ;) Men jag vet inte! Hör det som är intressant och hör inte det som är ointressant.
• Han har även berättat tidigare för mig (när han gick i klass 6-7) att han trott att han haft schizofreni, en annan person som är ond inom sig, som kommer ut i vissa sammanhang och gör livet surt för oss andra. Och att den personen tar över mer och mer, sen har man inte hört så mycket om det på senare år.
• Väldigt svårt att se andras synpunkter/perspektiv, bråkar oftast länge för sin sak och gör sedan i slutändan tvärt emot när alla ändrat sig.
• Han avskyr psykologer/mediciner, tror att han ska bli drogad/grävd i hjärnan på.
Min bror är så väldigt annorlunda, för jag tror nämligen att han är lite av en kameleont.
När vi är hemma bara familjen, uppför han sig som en riktig jubelidiot ibland, eller alla hans "problem" kommer ut i luften. Medan hos andra vänner till familjen eller om någon annan person är med så uppför han sig som en riktig gentleman. Så han är lite djävulskt anpassbar eller vad man ska kalla det.
Han har också tidigare, under några av sina tusentals "slippa-skolan-försök", lyckats få feber/blivit sjuk på "beställning". Tidigt på morgonen har ingen feber/sjukdom synts till, även fast han försökt se sjuk ut, och någon timme senare efter antal bråk och diskussioner fått feber och blivit likblek. Jag tror, för att han så otroligt väldigt mycket inte ville till skolan.
Vad jag tror, är att han också har den förmågan att fejka tester hos psykologer osv. Att det kanske är en anledning till att han inte fått en diagnos, sådana tankar poppar ju upp!
Oftast är det så, att om han inte vill det, då kommer det aldrig någonsin att hända.
Jag är den som kan "påverka" honom, men ibland eller ganska ofta så kan inte ens jag rå på honom.
Vi har länge "tampats" i familjen, och jag försöker som storasyster förstå honom på ett rättvist sätt.
Men det är ju svårt, eller har varit svårt i alla år, nu när jag läser symptomer så känns det konstigt nog lättare.
Problemet är väl att vi aldrig sett det som en sjukdom eftersom han aldrig fått en diagnos, och därför inte kunnat förklara beteendet. Vi har ju fortfarande ingen diagnos, men det känns som det skulle hjälpa.
Vi har även diskuterat om det skulle hjälpa/stjälpa min bror att få den diagnosen, vi tror ju att han skulle bli väldigt olycklig av att höra att det är "något fel på honom".
Men samtidigt kanske det skulle ge honom viljan att få hjälp med de medel som finns för diagnosen.
Det är bara intressant att höra vad folk tycker/tänker om detta!
Man har ju vänt ut och in på detta så många gånger att man inte vet vilket som är ut eller in.
Är det konstigt att han inte fått diagnosen Aspberger?
Kan det vara en miss?
Phew, långt inlägg, men mycket att få med på kartan!