Ska jag lägga ner?
orkar inte dra upp mitt förflutna med min dotters pappa, mer än att vårat förhållande slutade med storbråk, som gick överstyr, det blev psykiskt jobbigt.. och det slutade med att jag fick ensam vårdnad av våran dotter!
Vi beslutade att jag och dottern flytta tillbaka till min hemort, 22 mil ifrån där vi bodde tillsammans allihopa.. Jag ville att dom skulle ha bra kontakt även fast han betedde sig som ett pucko! Det är hennes pappa.. vi har nu bott här i 3 månader och INGENTING har han försökt att ha henne, han betalar inte ens fullt underhåll.. jag har erbjudit mig om att åka upp med henne så hon får vara med honom en helg tillsammans med hans andra två döttrar som han skulle haft då, men då fick jag till svar att han inte är mentalt redo.. Jag är så trött på alla ursäkter, och hans sätt att beté sig, trodde ens barn betydde allt för en förälder, så är det i min värld iaf.
Dottern blir 2 år nu i december och hans släkt kommer, men han åker istället på party kryssing.. men nu ska jag komma till skott med inlägget :) det tär som fan på mig hela den här grejen.. hur mycket ska man lägga ner energi på och tjata på honom? jag får dåligt samvete för att hon ej träffar honom, känns som ALLT är mitt fel, men va fan ska man göra? ska jag lägga ner tjatet helt? och så får han höra av sig? eller vad skulle ni gjort? någon som vart med om liknande? som också får nån sorts att skuldkänslor??
snälla bolla lite med mig, behöver nån att skriva av mig med!