Skadar sig själv!

Hejsan först och främst vill jag säga att jag tycker hemskt synd om dig, om er. Sedan kan jag kanske inte hjälpa er fast jag kan berätta utifrån min egen situation för några år sedan. Jag skar mig o hade tvånstankar och mådde jävligt dåligt. Jag gick inte på lektioner, rökte festade, började umgås med killar och rymde hemifrån. Jag skar mig också från och till fast fick inte riktigt någon riktig hjälp, med bup och liknande förrän flera år senare. Fast jag har inte blivit utnyttjad på riktigt samma sätt som er dotter. Du skriver inte hur gammal hon är eller hur hon heter sig i övrigt så det är lite svårt att sätta sig in. En sak ska du i alla fall veta att det kommer säkerligen bli bättre. Efter regn kommer ju alltid solsken. Försök att prata med er dotter. När hon inte kan rymma men inte med några myndighets personer med. Prata om vad du är rädd för, hur du mår när hon mår som hon mår. Och få henne att förstå att du vill hjälpa men inte har en aning om hur du ska hjälpa. Hur du ska få henne att må bra. Be henne hitta på valfri sak, vadsomhelst som ni kan göra tillsammans om.ni som jag förstått det inte har någon super relation. Ni kan handla kläder, åka och göra saker ni gjort tillsammans när hon var liten eller vad som helst. Skaffa en hund eller katt eller gör något bra för själen. Blev mycket babbel är lite övertrött fast något jag skrivit kanske kan hjälpa, hoppas jag. Lycka till i alla fall, allt är möjligt! =)

Jag har en liknande bakgrund som Anastaziah. Var otroligt deprimerad under tonåren och skadade ofta mig själv. Tycker jag var ful, värdelös, ingen tyckte om mig, blev utnyttjad utav kompisar (dom fick låna pengar, jag bjöd på saker m.m) Men det vände efter hjälp från BUP och jag mognade själv. Träffade också en kille i samband med det här som gjorde att jag fick upp tron mig mig själv. Idag är vi gifta. 

Kan du inte prata med hennes kille? Har din dotter bra kontakt med någon annan? Jag pratade aldrig med mina föräldrar under tiden jag var sån. Hade däremot bra kontakt med en fritidsledare på skolan som jag pratade mycket med. Nu i efterhand förstår jag ju verkligen hur mycket jag sårade mamma och pappa. Och det kommer din dotter också förstå en dag!

Hur var det när hon gick på BUP? var det bättre då? Hon kanske behöver någon att prata med, som inte bor innanför era väggar? 

Ang ditt andra barn i hemmet, min syster var 11 år när hon fick gå igenom allt det här. I efterhand förstod mina föräldrar hur mycket hon fick lida också. Hon blev liksom lite "glömd" eftersom mina föräldrar var så upptagna med mig. Nu vet ju inte jag alls hur det är hemma hos er. Men min lillasyster blev väldigt tillbakadragen efter det här och hade väldigt svårt att visa känslor när hon var ledsen. När hon grät ville hon vara ensam och kunde sitta inne på sitt rum i flera timmar. Så ta mig rätt nu, glöm inte bort den "lille" även om det behövs läggas mycket fokus på din dotter just nu. :) 

Jag hoppas att det löser sig snart för både er och Dottern  KRAM!

 

Tack för era svar!!

Vill tillägga att min dotter nu är  idag 15 år.
Jag och min dotter har en mycket bra relation, lite sämre relation med sin pappa..tyvärr. Pappa-dotter relationen jobbar vi på..

Att jag blir så ledsen av allt, är ju för att vi trots allt har en så bra relation, och kan därför inte förstå hur hon vill förstöra mellan oss hela tiden...??!!  Hon vet iofs att jag ALLTID finns där, är det därför hon "kan äventyra" vår relation??!! 

Den lille som är elva, har vi föräldrar hela tiden i tankarna... Men hon ser och hör alldeles för mycket "jobbiga" saker om sin syster. 

Dagarna går upp och ner, men vi kämpar på hör hemma, ett tag till... 

Vad beträffar hennes kille, så kan jag ju iofs prata med honom... Det har jag gjort några gånger.. Men han har som sagt en lite "torftig" uppväxt själv, är blyg och osäker i sin egen roll.. Risken blir nog att jag får en till "tonåring" att ta hand om, men det kanske det är värt...

Kommentera gärna,!!  // Godis74