Hur mycket tycker ni att man ska lägga sig i sambons barnuppfostran ?
Har en bonus som är 13. Tyvärr så lider min sambo av ständigt dålig samvete för skilsmässan och curlar sonen alldeles för mycket. Skjutsar alltid till skolan, gör hans frukost, lägger fram hans kläder osv. I konflikter så tycker han nästan alltid synd om honom och ber om ursäkt, eller vill att jag ska be om ursäkt fast det helt klart är sonen som gjort fel. I början tyckte jag att detta var jättekonstigt och irriterande (han var 11 när vi träffades, då var det ännu värre).
Med tiden så har jag "gett upp" att försöka påverka och har helt enkelt anpassat mig så att det inte blir för jobbigt för mig. Jag plockar inte upp hans smutstvätt eller städar undan hans frukost utan lämnar helt enkelt det till sambon, som får stå för den biten. Däremot står jag på mig när jag tycker att han gör någonting fel i vårt gemensamma hem, t.ex. höjer värmet till ca 40 grader i sitt rum när vi bor i villa och måste försöka samarbete kring sådana basala grejer, eller när han lyfter upp katten när den ligger och sover (vilket är rätt så självklart även för små barn), eller andra enkla grejer som man helt enkelt ska kunna hantera när man är 13 år. Däremot har jag släppt det här med att han ska hjälpa till med grejer, klara sig själv osv, dock på villkoret att jag inte behöver lägga mig i det dvs typ bre hans mackor.
Nu väntar vi ett gemensamt barn och då blir det givetvis andra bullar, jag tycker att det är oschysst mot barn att låta dem växa upp i tron om att allt löser sig åt dem om de bara struntar i det tillräckligt länge. Gäller också "sociala" besvikelser, som att kanske inte alltid ha rätt, kunna "beställa" dyra julklappar och födelsedagspresenter, eller inte alltid få välja vad man ska göra en dag osv osv, det är ju inte så livet fungerar.
Oj vad mycket jag skrev nu : ) Kan ju poängtera att vi annars har väldigt trevligt i vardagen, men det är nog mycket för att jag har gett upp och ignorerar mycket av bonusens och sambons beteende helt enkelt : )