Varför känner jag mig kvävd???

Du låter precis som min man. Kanske kan vi hjälpa varandra att förstå?

Jag är nog den som vill pussas och kramas mest och han vill inte. Jag kan ju bara tala för mig själv och hur jag reagerar på detta. Jag har verkligen försökt att dra ner på kärleksbetygelserna just för att han sagt samma sak som dig, att han känner sig kvävd.

När min man drar sig undan, så vill jag ha mer närkontakt just bara för att han drar sig undan. Jag får en panikartad känsla att han är på väg bort från mig, att han inte längre älskar mig och vill då ha bekräftelse för detta, vill få förklara för honom att jag finns här och att jag älskar honom. Det är någon slags överlevnadsstrategi för mig, för vårt förhållande. Jag har några olyckliga förhållanden i bagaget, han har inga. Jag vet så klart att han älskar mig, men mina primitiva känslor säger att han  är på väg bort och får mig att reagera så här sjukt. Ja jag erkänner, det är sjukt.

Jag har till och med tvingat mig att göra precis som han, ignorera honom, ge sjutton i att inte krama, inte pussa, inte säga att jag älskar honom eller på något sätt visa mina känslor så mycket som jag gör normalt. Det resulterade i att han trodde att jag slutat älska honom, t.o.m att han trodde att jag hade hittat en annan man. 

Det handlar om att hitta balansen mellan oss. Att jag får mina närhetsbehov tillfredställda och att han får sin frihet tillfredställd.  Vi har inte riktigt hittat den där balansen än, så vi jobbar på det.

Vad tror du, kan det var samma sak mellan er?   

Ts, varför mår du dåligt?

Har det hänt något i ditt liv nyligen? Hur ser ditt liv ut i övrigt? Trivs du med ditt jobb? Har du vänner som du trivs med och gillar och känner dig trygg med? Är du nöjd med livet i övrigt?

Min sambo har fått för sig att det är någon annan. Han har svårt och förstå hur jag mår. Därför är han väl så här mot mig. Men jag har svårt och ta emot det, men för 1 år sen var jag lessen att det aldrig var så och nu får jag extra mycket.

Jag har varit arbetslös länge söker för fullt, nu orkar jag knappt skriva ansökningar längre för jag känner att jag inte duger och ingen vill ha mig.
Jag har svårt och prata med vänner om detta och hur dåligt jag egentligen mår. Det finns en jag berättar det mesta för och som verkligen lyssnar. Jag väntar på tid  hos kurator. Har mycket jag behöver få ur mig och prata om.
Vi har en ganska trasslig ekonomi och det mesta känns som det går emot oss.
En bonus som bor här på heltid med en diagnos. En 5 åring som ska utredas för hans häftiga humör som säger till mig att han vill att jag ska dö. En 2 åring som är överallt.
Jag känner mig totalt misslyckad som mamma och ibland känns det som det är lika bra att jag dör. Jag flytttade från min mamma och pappa när jag var 15år pga att pappa är alkholist. Sen dess har jag stått på egna ben. Jag har kontakt med dom, men de förstår inte heller. Mamma jämför mig hela tiden med andra och får mig att känna mig värdelös. Hon förstår inte att jag flyttade pga av dom.
Usch så negativ jag låter men här är iaf en del av orsakerna.
Är ganska säker på att det är ett jobb jag behöver så jag kommer ifrån hemma miljön och göra något annat.