Varje gång jag är gravid blir min sambo en tonåring

Vi har varit tillsammans 13 år och har två levande barn och ett barn som dog i magen. Varje gång jag varit gravid har jag upplevt att min man blivit som en tonåring. Jag visste att det skulle bli problem, men just nu är det precis på gränsen av vad jag och familjen klarar av. Är i v 26. Graviditet nr 2 slutade med att bebis dog i magen helt oförklarligt i v 21. Detta var oerhört traumatiskt och för mig var det en helt överjävlig händelse. Jag har alltid varit förlossningsrädd och hade snitt på första barnet och när bebis i magen dog blev jag tvingad att föda vaginalt på gynavdelning helt utan bedövning och det går inte att ens försöka beskriva detta att föda ett dött barn under skräck och fruktansvärd smärta.

Under alla graviditeter har jag kännt behov av stöd och har upplevt det motsatta. När jag inte mår helt bra blir min sambo bråkigare och inget stöd alls. Vi bråkar massor och min sambo kan sura veckovis efter bråk. Jag känner mig avvisad och övergiven av min sambo vid graviditeterna då jag skulle behöva honom som mest. Det har varit stor oro för att bebis i magen ska dö även denna gång. Min äldsta son har också varit orolig då han minns när sin syster dog i magen. I dag har vi bråkat hela dagen och det är synd om våra två barn som måste upleva detta. Det började med att jag kritiserade min sambo att han torktumlat kläder som inte tål det. Då skriker han till mig att jag är psykiskt sjuk och bör läggas in på psykklinik inför barnet. Bråket fortsätter att tag inför barnen och sedan springer han iväg hemmifrån utan att meddela vart eller när han kommer hem. Under dagen smsar vi varann och bråket fortsätter. Jag känner efter ett tag att jag inte orkar med situationen att trösta och ta hand om två barn samtidigt som jag är både arg och ledsen över bråket. Jag gråter hejdlöst inför barnen och ringer sambo och ber honom komma hem, men han vägrar. När han slutligen kommer hem eskalerar bråket och han ömsom bråkar med mig och filmar! mig med filmkameran. Han tar tag i mina armar med full kraft och trycker in mig i väggen. Han sparkar sönder en dörr. Han stänger in sig i vårat gemensamma sovrum och blockerar dörren så jag inte kan komma in och han filmar! mig från sängen när jag genom en springa i dörren ber honom öppna. Alltmedans jag skriver denna text gör han fula miner (inför barnan) och tar foto på min datorskärm med sin mobilkamera.

Jag vet att allt detta låter helt sjukt och jag känner så. Detta är inte en engångshändelse utan i bråk har han bla uppmanat mig att hoppa ut genom en skyskrapa för att ta livet av mig när jag var jätteledsen och faktiskt inte ville leva. Våra bråk kan pågå veckovis och det känns som jag är med i en konstig film, det känns så overkligt allting. Jag vet bara inte vad jag ska göra. Jag har inte kraft att lämna honom. (har försökt många gånger). Min sambo gick på parterapi med mig för länge sedan, men vägrar att göra det mer.

Jag känner mig så inlåst i min situation och vet faktiskt inte hur vi ska ta oss ur detta. Det är ingen som mår bra av detta. Det enda jag önskar är lugn och ro och att kunna njuta av denna graviditet. Hur det ska gå till vet jag inte.

Jag har svårt att förstå vad som händer. Vad det är vi är med om. Känsla av surrealism. Går sedan flera år i egenterapi pga mina tidigare depressioner, men den kan inte hjälpa våra relationsproblem. Jag har inte haft depression på över 6 år.

Vad finns det att göra? Varför blir min sambo så otroligt känslokall och elak när jag är gravid?