Min man och son tål inte varandra.
Starkast skrev 2011-11-21 02:59:00 följande:
som du skriver är din man vuxen.Din son är barn, i en förpubertal ålder samt mår inte alls bra.
Jag hade inte tollererat detta beteende från mannen. Han borde vara ett stöd för grabben och inte en fiende, som med största sannorlikhet får grabben att må ÄNNU sämre.
Att inte vara välkommen hos mamma och att i princip ha fått flytta ut därifrån är stenhårt för ett barn, han BEHÖVER ju sin mamma!!!
Personligen hade jag helt utan tvekan valt mitt barn före en man. Den kärleken går inte att jämföra! Som mor är mitt barn den som är överlägset viktigast i den sitts du och sonen idag sitter.
Sitter dessutom en situation som påminner en aning om TS, har ett barn med diagnos på 6 år, mitt i värsta trotsen som är rent överjävlig just nu och säkerligen skulle reta gallfeber på en gråsten om han försökte. han kräver MASSOR. Både jag och sambon (bonuspappan) är urlessa på honom ibland och känner ofta att vafan nu ORKAR JAG INTE, dock PRATAR vi om det, eftersom sonen går på en speciell skola för barn med NPF ingår även familjebehandling (obligatoriskt) så vi ventilerar även där hur trötta och arga vi blir ibland.
Att bli arg och trött är okej här, men hade han sambon försökt vara ännu strängare och sedan ta avstånd hade han rykt, mitt bråkiga lilla barn går ALLTID före en partner, ni vet dessutom att barnet ev har en diagnos vilket också kan vara anledningen till att han beter sig illa i era ögon (barn med npf är ofta väldigt krävande) när utredningen är klar kan ni också försöka få hjälp i att kunna stötta och hjälpa barnet...men att frysa ut ett barn och ta avstånd (ett barn som dessutom kanske inte ens kan rå för sitt betende) är psykisk misshandel, och kommer att spä på betendet ännu mer.
Ditt barn är ett BARN som dessutom ev har lite extra svårigheter att fungera man kan inte lägga något som helst ansvar på honom i detta, din man är vuxen och är den som skall bete sig vuxet.