Jag ser Ljuset!
Jag hade en väldigt jobbig graviditet, sammandragningar från vecka 15 som egentligen aldrig togs på alvar av personalen, eller jo dem lyssnade och hjälpte mej alla gånger jag åkte in, men CTG visade inte så mycket och som förstagångsföderska lyssnar man blint på personalen och tänker att de är experterna så de vet bäst, säger de att de inte är något att oroa sig för så är det nog inte det. Jag kämpade på med mina sammandragningar. Sedan hände det som inte fick hända, vattnet gick i vecka 34 + 0, Inlagd på BB i sängläge med allt vad det inebar, 5 dagar senare föddes min lilla dotter, en vistelse på Neo i 11 dagar, känguruvård, solning i två omgångar för gulsoten, ett blåsljud på hjärtat upptäks och övervakas.
Vi får komma hem och hon utveklar mjölkproteinallergi = mycket skrik och tårar från både henne och mig ( ja man kan nog säga att jag är i ett upplösningstilstånd vid den här tidpunkten, tror att allt är fel på henne och vill nästan be någon från sjukhuset att ta hand om henne, hon är för sjuk och liten för att jag ska våga ta hand om henne) nästan dygnet runt i flera veckor tills vi äntligen kommer på att det är mjölken. Över en dag med mjölkfri kost blir hon en ny bebis.
Dottern är en riktig kräkbebis, i början kom hela målet upp när hon var klar och skulle rapa, då var det dax igen, som hon inte redan åt ofta, en gång i timmen var nog nästan standard plus dessa dubbelmatningar.
Sedan börjar problemen kring amningen, hon kommer inte till ro om jag sitter ner bekvämt och ammar henne, så jag går snällt runt och vaggar och ammar henne, får böka en hel del innan hon slutar gråta och skrika av hungern, hon böjer sig som en ostbåge bakåt och hittar inte bröstet.
Hon är väldigt beroende av närhet, dag som natt ska hon vara i ens famn och gosa. Vagnen fungerade inte alls, blev et enormt stressmoment för mig att lägga ner henne där när jag viste hur det skulle sluta (efter halva vägen var det ohålbart, hon började gallskrika och jag fick gå med henne i famnen och samtidigt putta en tom vagn framför mig. Vi gav upp vagnen och började med sjal och sele istället och nu är promenaderna en fröjd för båda eller alla tre när pappan följer med. Vi går och pratar, visar henne träden och tittar på bilarna som kör förbi osv.
Bvc ger mig kritik för att jag inte låter dottern ligga på golvet, får ligga på mage och träna. Vilket hon vist får de stunder hon accepterar det men så långt hinner jag aldrig komma. Hinner aldrig berätta att hon sover på mage, på min mage varje natt och får ligga och leka de få minutrarna åt gången hon vill. Tar kritiken väldigt hårt och det fortsätter med att hon rekomenderar mig att börja med gröt eftersom dottern går upp så bra i vikt (osäker nybliven mamma) vist började jag med gröt vid 4,5 månaders ålder. Ska tilägga att on även rekomenderade mig att plocka bort en amning per dag av samma anledning när dottern var någon månad, vet inte hur hon tänkte sig att det skulle gå till, jag sket fullständigt i detta eftersom jag kände att vill hon ha mat så ska hon få mat när hon vill.
ja ni hör de har varit en lång och plågsam men endå oerhört härlig resa, jag har fått världens finaste dotter och vi har haft många härliga stunder tilsammans<3
Igår var första gången jag fick sitta och amma hela dagaen förutom vid ett tilfälle då jag gick några varv i lägenheten för att sedan sätta mig ner utan problem. jag var inte ens trött på kvälskvisten som jag brukar och gick och la mig hyffsat pigg och vaknade ennu piggare. Då kände jag att allt vänder, allt som har varit jobbigt och plågsamt har fått ett slut. Jag har lärt mig oerhört mycket, jag lyssnar och ser vad dottern behöver och jobbar med henne och inte emot henne, dagen hon vill sova själv kommer och fram tills dess får hon gärna använda mig som madrass osv. Framtiden är ljus och den kan bara bli bättre.
Det jag ville ha sagt är att ge inte upp, spädbarnstiden är jobbig, man har otroligt mycket hormoner i kroppen som åker berg och dalbana, man får knappt sova och det är tufft att underhålla barn oavsätt om de är lika krävande som mitt eller inte lika krävande. Jag kan i alla fall intyga om att det blir bättre.
Berätta gärna era historier och berätta när ni kände att allt vände!
Första 3-4 veckorna gick jag på toa typ en gång om dagen och var glad om jag hann äta en gång också. Hann INGENTING, bebisen hängde ständigt i tutten och gick inte att lägga ner en minut. Hemmet förföll totalt, det såg ut som ett bombnedslag. Var skitjobbigt att gå ut, bebisen skrek sig hes i vagnen och jag blev så stressad att jag ibland bara satte mig ner på en sten nånstans och ammade tills min man kom hem och kunde gå och hämta oss.
Jag kånkar runt på honom, han är med på toa, i tvättstugan, i duschen, när jag diskar... Han hänger på axeln mest hela dagen, ligger sällan ensam på en filt (vill liksom din inte ligga på mage). Jag ammar eller byter aktivitet vid minsta pip. Jag har liksom insett att det inte är nåt konstigt att bära sin bebis hela tiden, herregud de är ju fortfarande pyttesmå!!! Och jag brukar ofta tänka: se hur djuren gör. Till exempel kattmamman, hon gör inte så mycket annat än vilar i sidoläge medan ungarna snuttar. Brukar tänka på mig själv som typ en kattmamma, hihi. :D
Ett tips: om du får frågor som t.ex. "Hur går det med sömnen?" - svara bara "Det går bra" om du inte är intresserad av deras råd. DU väljer vad ni ska ta upp på BVC, inte de!
Och din dotter är född i april va? När skulle hon ha kommit egentligen? Min fyllde 2 månader igår.