Skilja sej i 45-50-årsåldern- är det för sent?

de e aldrig försent

Varför skulle det vara för sent? Är du redo för ålderdomshemmet? Även om så är fallet är det nog lättare att få enkelrum

Mitt seriösa råd är att tänka på hur du ska ändra på dig själv för att få ut mer av ditt liv. Du kan inte ändra på andra, är din man ansvarig för att du ska ha det roligt?

Kanske något annat du kan börja med först? Träna, någon kurs? Det kanske finns något som din man gör hellre än att se på TV på kvällen också? Om ni pratar med varandra kanske ni kommer på något.

Till Manet en, jag håller absolut med om att ingen man är ansvarig för mitt liv, jag  har ett eget liv med träning, vänner,intressen osv men det är inte den biten det är fel på utan mer själva förhållandet där vi kanske växt ifrån varandra på en del sätt. Jag tycker det verkar som om de flesta som skiljer sej i högre ålder förblir singlar och jag undrade mera om det var för att de upptäckte att det var skönt att bestämma allt själv och leva utan karl, eller om det blev så i brist på kontaktytor. Jag kan tänka att det vore skönt att slippa kompromissa, slippa anpassa mej, men samtidigt så är det kanske idiotiskt att ens tänka så. Det lät kanske som om jag mest är ute efter att byta upp mej men det är nog egentligen singelliv eller samboliv jag ville ha synpunkter på. Klart jag inte är för gammal för att dejta, men att börja om igen med en ny lång relation?

Min tröst är att en bekant till min pappa skilde sig när han var 50+ för att han träffade en jämnårig kvinna på en middag och de föll pladask för varandra. Nu mer än 20 år senare håller de fortfarande ihop!
Annars så kan man ju misströsta. Jag känner igen mig i det du skriver och tror att det är vanligt att kvinnor är mer aktiva med många intresse och vänner medan mannen tittar på konstiga TV-program (typ pimp my car el lastbilschaffisar som kör på isen i Alaska) och är nöjd med det. Tänker att ska man tröäfa nån kanske man gör det via en förening son friluftsfrämjandet eller liknande. Att man möts kring nåt gemensamt.

Mina föräldrar separerade när jag var 23, mamma 48 och pappa 51 efter att i ganska många år mest delat tak för att det var rätt praktiskt att vara två. . Det är nu 18 år sedan och de lever båda i nya fina äktenskap där de har betydligt mer kärlek och tillfredsställelse (på alla plan vad jag förstår) än i sitt gemensamma liv. De har dock aldrig slutat älska varandra som vänner och har en fin relation vilket är skönt även för en dotter som klivit in i medelåldern :)

Go for it! Det är aldrig för sent!

Hej,

Jag är 51 år, varit skild i 5 år. Det är en himla svår fråga att svara på. Att skilja sig innebär så himla mycket mer än att bara separera från mannen man lever med för alla inblandande. Efter 25 år tillsammans med min man gick vi igenom en fruktansvärt jobbig skilsmässa. Hade jag vetat hur svårt det var hade jag nog tvekat men hade jag vetat vad jag skulle tillslut vinna, jag då är det en annan sak. 

Trodde precis som du att jag skulle bli ensamast i värden och att jag aldrig skulle träffa någon igen. Jag har absolut inte varit ensam och är i dag förlovad, särbo och har en fin och lycklig relation med min nya man. Min X man har också tillslut träffat ngn som han verkar lycklig med.

Så låt inte rädslan stoppa dig. Den är helt obefogad. Däremot, se om det finns ngt kvar mellan er, försök med samtal om ni inte gjort det. Önskar dig al lycka till! 

Glömde säga en sak. Nu sover jag nära, nära min nya man, jag älskar att vara nära honom, håller altid hans hand och blir glad när han rör vid mig. Jag gick från ett äktenskap med plikttroget sex, sov på min sängkant och han höll aldrig om mig. Det är sån skillnad att leva med ngn som man inte bara kör familje AB med utan även delar en närhet med.

Inte altid enkelt med 6 gemensamma barn, med är man flexibel så går det. 

Vad säger din gubbe när du föreslår att ni ska hitta på saker? Träffa folk, göra roliga saker tillsammans, osv.

Älskat du öht din man, TS? Eller tycker tillräckligt mycket om honom för att vilja fortsätta jobba på förhållandet och prata med honom om förbättringar?

Jag vet att kärlek är relativt och "passion" är heller inte "allt" i ett förhållande. Det är inte det jag säger. Men just nu, låter det som om du resonerar väldigt "praktiskt" och intellektualiserande. Du sitter inte i sjön, din man är inte elak på nåt vis och ni trivs egentligen ganska bra ihop, men... Men? Vardagslunken? Eller har ni helt enkelt glidit ifrån varandra? Går det öht att reparea? VILL du reparera? Eller vill du ha nya äventyr?

Vi lever inte på 1800-talet längre. Då höll man ihop för att det skulle vara så - det är därför en del klagar på att det är så många skilsmässor idag. De jämför äpplen och päron, för det är självklart inte så att folk var lyckligare förr... Men idag KAN man skilja sig och då GÖR också många det. Sen kanske en del ger upp "för lätt", men vem bedömer vad som är för lätt? Man kan också ha olika syn på monogama förhållanden etc. Jag tror inte på livslång monogami som norm. Jag tror att fler skulle bli lyckligare om de slapp den pressen, om det var mer tillåtet med alternativa relationsformer etc. MEN jag tror samtidigt att i ett långvarigt förhållande, kan man inte förvänta sig glöd och passion JÄMT. Sen får var och en göra vad de vill med dessa faktum. 

Det går upp och det går ner, jag märker när jag läser att jag tänker olika dag från dag. Ibland tänker jag att jag vill sova tätt intill mera, att han ska vilja ha sex lite oftare, att vi ska ha fler projekt. Men sen två dar senare så tänker jag att det är helt vansinnigt, vi skrattar mycket, så här års orkar jag inte med några projekt själv,vi har bra diskussioner, när vi har sex så är det väldigt bra och roligt .Kanske är det det här som är en 50-årskris, jag vill nåt.....nytt....men det vore kanske smartare att skaffa hund eller flytta eller byta arbete.......eller gå ut och dansa om jag vill ha lite utomstående bekräftelse. Ja, jag älskar min man, det är de dagliga rutinerna som jag blir så trött på och som är så svår att påverka. Men jag har nog blivit bättre på att respektera att han inte vill ha sex lika ofta som jag vill, och att han vill se mera på TV. Han har å andra sidan blivit piggare senaste året och utveckling är på gång. Jag vill  känna att jag inte stannar av feghet utan känna att jag  stannar  medvetet, kanske ville jag höra någon säja att det kan  vara dumt att skilja sej, att alla män(niskor) har nackdelar när man lär känna dom väl. Men det kanske jag kan lista ut själv......Jag vill inte bara glida igenom livet, jag vill tänka efter vad jag gör, men jag ifrågasätter allt hela tiden ,och det är så jobbigt.

Jag är skild, men det var från ett ruskigt svårt förhållande med en man med kontrollbehov och andra störningar. Fantastisk start.Jättefint utåt, perfekta paret men hemskt att leva i. Till slut började min familj se oroade ut och då förstpd även jag. Så jag är lycklig att jag började om på nytt. Svår övergång, men idag, fin egen lägenhet, ny man och fri. Jag tycker det blev så mycket bättre på egen hand. Särbo var min grej. Det är en dejt varje gång vi ses. 

Men glöm inte att alla relationer är olika, skilsmässorna likaså. 

Lämnar du är jag säker på att det ordnar sig, jag var livrädd först men arbetade på beslutsamt och har fixat precis alla bitar. :)