HJÄLP - Varför bryr sig inte skolan om utfrysta dottern?

hej jag lider med dej!
Nej tyvärr så gör nog skolan inget. Förbered dej på att du ganska snart även kommer få brev från försäkringskassan angående studiebidraget.SKolans rapporter om skolk går direkt dit och du kommer att bli återbetalningsskyldig om skolket är mer än 20 % under en månad. Där går det väldigt snabbt minsann.
Min son var jätteduktig i skolan i 9:an. Bara mvg och vg och ett g. Han trivdes, skolkade aldrig, var aldrig sjuk och trivdes i klassen. Han har väl alltid varit lite blyg men allt fungerade bra både med lärare och kompisar.
När han började gymnasiet vet jag inte vad som hände. Kom i en klass där han inte kände någon. De andra var väl kanske snabbara att knyta an till varandra då de var mer framåt. Han började känna sej ensam och lite utanför.
Första året på gymnasiet gick i alla fall skapligt. Men i tvåan kom breven från skolan. Han hade faktiskt också en lärare som verkligen brydde sej och hon ringde hit. Men min son ville inte riktigt prata om det. Men jag tror att någon sa något till honom som fick honom att må dåligt.Studiebidraget blev i alla fall indraget. Han gick mindre och mindre till skolan även om han låtsades att han gick dit.
Sen en morgon var han borta. Jag blev helt hysterisk. Men kom till sist på vart han tagit vägen. Han hade åkt till sin pappa som bor i ett annat land i europa. Han bodde själv där som liten så han kan språket, har släktingar där m m. Men det var en väldig chock. Jag trodde inte att han mådde så dåligt. Vi hade pratat om att han skulle försöka gå ut trean och eventuellt sedan åka ner till sin pappa och bo där ett tag. Men jag vet inte om något speciellt hände som gjorde att han inte orkade. Detta var i slutet av tvåan. Den snälla läraren hörde sen av sej då de haft någon sorts omröstning i skolan strax innan han åkte. Det hade varit om något slags stipendium i klassen och alla hade fått skriva vem och varför de ville att den personen skulle väljas.
I ett kuvert skickade läraren jättegulliga omdömen om min son som fått många röster i klassen. De skrev att han var snäll, duktig, trevlig och en sådan som de skulle vilja jobba med i skolan. Ett par hade också skrivit att de såg att han inte mådde så bra.
Dessa lappar har jag kvar och min son vet också om dom. De värmde verkligen mitt hjärta.
I dag bor min son fortfarande utomlands men mår bra. Vi har bra kontakt nu även om han höll sej undan och inte ville prata de närmaste månaderna efter att han åkte. Han skämdes antagligen då.
Jag åker ner till honom och han kommer hit ibland.
Vad jag vill säga är att skolan gör inte speciellt mycket. Klasserna är stora, de har många elever och lärarna hinner inte med. Skolklimatet idag är jättetufft. Man måste vara som alla andra, ha det senaste och tänka och tycka som alla andra. Min son har inte direkt velat prata om vad det egentligen var som inte var bra.
Kanske får jag en dag veta det.
Men han sa någon gång att han inte smälte in med de andra. Jag vet att han i början av ettan försökte bli kompis med tre andra killar men de kände varandra sen innan så det var väl inte så lätt för honom.
Jag tänker att jag borde ha gjort mer, forskat mer, pratat mer, pushat mer för att han skulle ta kontakt med de andra utanför skolan. Men när sonen är 16 vill man inte heller lägga sej i för mycket.
Det viktigaste för mej nu är att han mår bra. Han har sin pappa och sin släkt och sina vänner. Vi har bra konakt och han är inte längre bort än att jag kan ta flyget och åka dit och han hit.
Men jag är ändå rädd att han har fått men för livet av det här. Att det här kommer att hänga med honom i tankarna då han redan i sej är lite blyg  och osäker.
Jag önskar att jag kunnat hjälpa honom mer. Nu hade han i alla fall en plats att fly till. Men om han inte hade haft det..
Var nära din dotter och hjälp henne. Ta kontakt med skolan(men var lite diskret). För klasskompisar kan vara hårda och tuffa. Våra ungdomaar lever i en tuff värld. Jag vet dessutom inte om han verkligen var lite utanför i klassen eller om det bara var något han hade fått för sej. Kanske var det bara någon som sa något dumt. Eller kanske någon i en annan klass. Jag vet inte och får kanske aldrig veta.
Lycka till med allt

jag hoppas verkligen det ordnar sej för er. Döttrar har väl kanske lite lättare för att öppna sej och prata så jag hoppas hon pratar med dej. Ta verkligen tag i det hela nu för sen kan det vara för sent. Fösök förstå vad som verkligen hänt och att det inte bara är en känska som hon har.
Tråkigt att hon är sjukskriven, det är så lätt att komma efter med skolan och då blir det ännu värre.
Min son jobbar lite grand även om han inte har något fast. Det är ännu tuffare med jobb där än här och det mesta är svartjobb tyvärr. Men han mår bra i alla fall.
Han har en yngre bror här i Sverige som bor med mej och de har bra kontakt då brorsan åker ner till honom på sommaren för att vara med sin pappa.. Pappan har en ny och ett litet barn med henne.
Jag bor med min sambo och gjorde det även när han åkte härifrån. De har bra kontakt och hade det även då.
Jag hoppas en dag få reda på varför det blev som det blev. Kan verkligen oturen att komma i fel klass och inte skaffa kompisar på en gång göra så att hela ens liv förändras?
Var nära din dotter!