Vad är ditt största bekymmer idag?

Mitt största bekymmer idag är att dottern känner sig undanskuffad och utanför för att lillebror är sjuk och får vara hemma och att vi "bryr oss så mycket om honom". Han är inne på sin 5:e förkylningsvecka så jag förstår att hon känner så. Nu jagar jag barnvakt för fullt så att jag ska kunna hämta henne tidigare från skolan och ta ut henne på en fika på stan och sedan åka på barnens hus så hon får välja sig något roligt. Bara hon och jag.

Den senaste kan jag hjälpa dig med Jag opade mig för 8 månader sedan och var sjukt nervös innan. Men det är det bästa jag har gjort! Har gått ner över 40 kilo och jag ljuger inte när jag säger att ett helt nytt liv öppnar sig! Och jag tyckte ändå jag hade ett bra liv innan! Så länge du läst på ordentligt och vet vad som väntar så tycker jag det är ett bra beslut. Men man måste ju vara medveten om att det int eär någon genväg utan en hjälp till självhjälp Dessutom kommer säkert dina chanser att bli med barn öka ganska mycket om du går ner i vikt.

Min dagens sämsta: Att sonen är sjuk och jag missar ytterligare en dag på praktiken.

Jag kan inte uppbåda minsta entusiam  för julen.   Och jag borde nog det för barn och barnbarns skull.

Tack!   Jo,   borde i allafall ta mig samman och fixa ett par paket till treåringen.   Blir knäckt av tråden hur mmycket FL-are spenderar på juklappar åt sina barn -  och kallt  räknar med att mor- och farföräldrar kommer med dyra prylar dessutom.

Ställtiden till julfixande tar aldrig slut.   Hatar julen -   har så svårt att sätta upp adventsstakar,   skriva julkort,  skaffa julklappar och allt som hör till....    Och jag  både får gäster och är bortbjuden.

Samma här.

Jo, nog  kommer den,  snabbt.   Tänker på en historia av Tove Jansson  om   hur mumintrollen springer runt som skållade råttor  i panik   "snart kommer den,  snart kommer den"   -   som om en orkan är på väg -   det är "bara"   julen som  jagar dem.....  

Underbar historia för sådana som mig.   Den har ett kort namn,   minns inte riktigt;   Granen?

Känner  mig ändå värdelös.   Grannen  påpekade i höstas att man "ska"   putsa  fönster innan man sätter upp adventsbelysning.   Fixade glatt sovrumsfönstret.   Efter ett par veckor klagade hon -  det hade regnat,  undrade om jag verkligen hade putsat på alla fyra sidor.    Putsandet kom av sig.

Kartongen med julsaker glor anklagande på mig.   En julstjärna hänger i sovrumsfönstret -  grannarna undrade om jag inte har råd att tända i de andra fönstren....     Men man kan ju inte sätta dit  adventsgrejor i smutsiga fönster....

Nej,  det är väl lite så;   städa verkar vara innehållet i hennes liv.    Hon är jätteduktig på att slänga  -  ibland ett papper eller två för mycket.

Jag fyller mitt pensionärsliv med att jobba politiskt,   vara nämndeman   (ibland  inringd  med 10-15 min varsel),  cykla en mil enkel väg till kolonistugan för att klippa gräset,  plocka bär,   ta upp potatis osv,   hänga med i samhällsdebatten,  läsa böcker,  träffa släkt och vänner -  allra helst barnbarnet fem timmars tågresa bort.   Släktforskar  och har fått  flera intressanta   vänner bland släktforskarna. 

Och städningen blir det lite si och  så med.....

Att jag tycks ha drabbats av ångest. Har aldrig haft det problemet förr och nu gör jag en höna av en fjäder av precis alla problem som finns Skitjobbigt! Jag påbörjar snart min sista termin på min utbildning och jag tror att det är inkomstfrågan som jag är bekymrad över, jag har börjat redan nu och hade grym ångest innan jag räknat ihop hur mycket som blir över när räkningarna är betalda (även fast vi kommer klara oss bra). Antar att det är pga att jag vet att vi har väldigt stora utgifter (ett lån som betalas av, dyra pendlingskostnader för oss båda, ökad hyra osv) som jag redan nu undrar hur det ska gå om jag inte får jobb direkt (fast det går ju nu då jag lever på CSN, och jag får ju stämpla). Ja nu ser! Och varför ska jag egentligen gå omkring och må dåligt om något som EVENTUELLT blir jobbigt om 6 månader?!  Jag blir galen på mig själv, men logiska resonemang biter inte och jag är så arg på mig själv! När det är som värst sover jag jättedåligt, vaknar och grubblar och håller på att driva mig själv till vansinne... Egentligen borde jag gå till vårdcentralen och be om något ångestdämpande, men jag hoppas hela tiden det ska lugna ner sig. Nu har det dock gått 1,5 månad. Det går upp och ner.

Väninnan som  skulle hänga med på nyårsfesten  hos mina kompisar -  var är hon?    Svarar inte på mail,  sms,   intalade meddelanden i mobilen -  inte heller i fasta hemtelefonen.    Att åka iväg till henne hjälper knappast,   portkoden försvann för mig när förra mobilen dog,   och hon har alltid   persiennerna neddragna  (bor på nedre botten).    Jag skulle kunna se om bilen står på p-platsen,  men -  vilken skillnad gör det?

Har drömprinsen sprungit på henne plötsligt -  eller har vinterdepressionen slagit till igen??

Har hon blivit sur på mig och inte vill berätta varför??

Hur kul blir det att åka på fest nu??