Markörer för DS

Jag har aldrig hört att vätska i njurarna skulle vara en markör för DS. Har en son med DS så jag är hyfsat insatt och känner många andra familjer med barn med DS och väldigt få (typ en av över hundra) har något problem med njurarna. Jag tycker inte du ska oroa dig (lättare sagt än gjort, jag har varit nojig under alla mina tre graviditeter).

rubia, om jag får fråga visste du när du var gravid att din son hade DS eller hade de missat det?

Nej, de hade "missat" det. Jag blev gravid i januari 2004 och då fanns inte ens KUB. NUPP fanns men inte i mitt landsting. Jag var 32 år och alltså inte i någon riskgrupp och hade en gosse född -01 utan DS eller annan avvikelse. Var ändå lite orolig då en kompis fått barn med DS ett par år innan så jag diskuterade fvp med min bm på Gbg:s bästa privata mvc. Hon avrådde med tanke på missfallsrisken och min statistiskt låga risk för att få barn med DS. Jag tog upp det med läkaren på ett tidigt VUL och han avrådde också. Min man ville inte heller så vi avstod. Graviditeten löpte på helt normalt och "det stora UL:et" var jättebra. Efter en vanlig förlossning kom min lille gosse som jag direkt såg hade ds, med där två bm och en usk garanterade mig att han inte hade det. Jag stod på mig och blev lovad tidig läkarkontakt på BB så "jag kunde släppa det". Fick delat rum på vanliga normal-BB och väntade 5 h på läkaren. Han kom, undersökte den fine lille gossen som hade normalstora organ, fantastiska reflexer (inkl moro-reflex som 85% av barn med DS saknar), ett hjärta som lät fint, men sa sen att han trodde att vi trots allt kunde ha rätt. Det svarta hålet öppnade sig, fast när jag tittade på min lille gosse kunde jag inte annat än älska honom över allt annat. Hjärtat visade sig vara bra och han har mått finfint hela sitt liv. Han är 7 år och går i en vanlig klass med assistent. Han fick en lillasyster när han var 1.5 år så han är både storebror och lillebror. Han har bara gett oss glädje, de sorger vi har upplevt har enbart berott på elaka människors förfärliga kommentarer och attityder.

Nej, de hade "missat" det. Jag blev gravid i januari 2004 och då fanns inte ens KUB. NUPP fanns men inte i mitt landsting. Jag var 32 år och alltså inte i någon riskgrupp och hade en gosse född -01 utan DS eller annan avvikelse. Var ändå lite orolig då en kompis fått barn med DS ett par år innan så jag diskuterade fvp med min bm på Gbg:s bästa privata mvc. Hon avrådde med tanke på missfallsrisken och min statistiskt låga risk för att få barn med DS. Jag tog upp det med läkaren på ett tidigt VUL och han avrådde också. Min man ville inte heller så vi avstod. Graviditeten löpte på helt normalt och "det stora UL:et" var jättebra. Efter en vanlig förlossning kom min lille gosse som jag direkt såg hade ds, med där två bm och en usk garanterade mig att han inte hade det. Jag stod på mig och blev lovad tidig läkarkontakt på BB så "jag kunde släppa det". Fick delat rum på vanliga normal-BB och väntade 5 h på läkaren. Han kom, undersökte den fine lille gossen som hade normalstora organ, fantastiska reflexer (inkl moro-reflex som 85% av barn med DS saknar), ett hjärta som lät fint, men sa sen att han trodde att vi trots allt kunde ha rätt. Det svarta hålet öppnade sig, fast när jag tittade på min lille gosse kunde jag inte annat än älska honom över allt annat. Hjärtat visade sig vara bra och han har mått finfint hela sitt liv. Han är 7 år och går i en vanlig klass med assistent. Han fick en lillasyster när han var 1.5 år så han är både storebror och lillebror. Han har bara gett oss glädje, de sorger vi har upplevt har enbart berott på elaka människors förfärliga kommentarer och attityder.

Sorry, vet inte varför det blev två ggr.

men fy på de där människor, bry er inte om de, när jag ser barn och vuxna med DS så ler mitt hjärta stort för jag känner att de är så goda och ärliga och som du sa att det kan vara svårt men när de ler så tillbringar de sån glädje..

jag själv blev gravid och fick en flicka 2010, de hade tagit jätte många ultraljud på mig för jag fick blödningar, de såg en helt frisk flicka, jag kommer ihåg att vid ett tillfälle så var det en överläkare som tog ultraljud på mig, han tittade på hjärtat och sa "allt ser perfekt ut"  när jag fick min flicka så hade hon lite svårt att andas så efter en vecka tog de ultraljud på hennes hjärta och det visade sig att hon hade ett halvt hjärta, hlhs, hennes vänster kammare hade inte utvecklat och sånt fel händer när fostret är 4 eller 5 veckor. så det var tidigt och jag hade tagit ultraljud från vecka 8 tom vecka 34 och de hade tydligen missat det .  jag blir sååå arg. min flicka dog efter 4 veckor. 

så jag förstår när det inte blir som man hade tänkt sig.

 

precis, därför har jag och min sambo tappat förtroendet för sjukvården. 

Stackars dig, sorg 80. Att förlora ett barn måste vara det värsta som kan hända. Beklagar verkligen.

tack ni alla som bryr er, och att förlora sitt barn är det värsta som kan hände en människa..

förlåt TS, menade inte prata om något annat än din fråga.. hoppas att du får frisk barn.. lycka till.