Pappan avled....
Nu har jag inte läst hela tråden, men det jag har läst har jag också sett att du fått en massa bra råd (och en jäkla massa skit från folk som inte har mer än två hjärnceller och dessa kan inte kommunicera)
Jag råder dig att ha en jurist som för barnens talan, en kollega till mig, hennes exmans barn gick bort och barnen blev rejält blåsta då de äldre syskonen manipulerade bort allting.
Så en bra, och rejäl jurist som inte kommer ge sig när det gäller barnens rättigheter.
Men jag tycker också att ni skall vara öppna till att pappans sambo skall ha möjlighet ett bo kvar, för det kan vara den bästa lösningen för både sonen och henne. De kanske kan stötta varandra bra, men då skall det också vara reglerat vad som gäller.
Utöver detta, så är det nog att sambon är i chock, man behöver inte gråta för att man förlorat någon nära, jag grät inte någonting när jag förlorade min pappa, även om jag sörjde honom djupt.
Jag tror det tog flera år innan jag grät första gången efter min pappas död, det var självklart på en anställningsintervju, ja, jag fick jobbet ändå.