Negativ och sur sambo

Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag tror att min sambo är en så kallad energitjuv. Jag har alltid hoppats att han ska kunna ändra på det beteendet men nu har jag nästan slutat hoppas.
Han kommer med negativa kommentarer som kan ta bort min glädje på ett kick. Jag är eller kanske ska säga var en väldigt positiv och glad tjej, försöker alltid se lösningar på saker och hetsar inte upp mig för saker som går fel utan försöker istället tänka att det var ju inte så farligt.
Vi är totala motsatser till varandra.

I dag satt jag tex och plockade upp sonens dop presenter.  (Ja, vi har ett barn ihop som vi fick för 3.5 månad sen)
Då kommer han upp till rummet o det första han slänger ur sig: Jaså, packar du upp det där nu?
Jag: Ja, jag tänkte att... (hann inte prata klart)
Han: ...att det där ska stå o damma i hörn så länge eller!?
Sen bara går han ner igen o drar igång tv:n.

Vi skulle också plocka upp en kattställning på vinden men den gick inte in genom dörren så då ställde han den där bara o gick. Då säger jag att vi kan skruva isär den, tar sonen på armen o går ner o hämtar skruvmejsel. När jag kommer tillbaka säger jag att jag vill ha hjälp, för det är svårt med ett barn som är lite griningt o hålla på o skruva själv.
Då säger han bara: Gör det du. Och går sen som vanligt iväg!

Går något fel: Tex så skickade jag in papperen om sonens namn till skatteverket. Jag var nog lite för trött den dagen för jag glömde skriva adress på kuvertet. Vi fick tillbaka det hem igen  ca 3 dagar innan sonen fyllde 3 mån o han blev skit sur o undrade hur man kan glömma det egentligen o gapade om att nu kommer det bli skitsvårt att fixa namnet. Jag säger att det är väl inget o bli sur över det ordnar sig, för det är min folisofi. Det går inte att tänka att allt ska gå åt helvete hela tiden. Jag skickar pappret på nytt o vi får sen tillbaka ett annat o det är klart sonen fick ett namn!
Men då har han gått o surat i två dagar för att jag gjort fel!

All min energi går åt till dessa små kommentarer hela dagarna. Ni kanske tänker att detta är ju inte så farligt. Men tänk er 5 liknande situationer om dagen så blir man ganska nedstämd som person.

Han stannar aldrig för att diskutera utan går bara iväg o gömmer sig vid datorn. När han väl stannar för en diskussion så höjer han bara rösten o jag får inte säga min mening. Gör jag det så smiter han iväg o lämnar mig som ett stort frågetecken.
Jag kan heller inte säga hur jag känner eller tycker om det är något som går emot honom för då blir han martyr o vänder allt till att det är synd om honom.
Det går heller inte förklara saker för han har ALLTID rätt, what so ever!

Säger han något som jag inte förstår, han förklarar nämligen saker på ett ganska udda sätt. O jag säger att jag inte förstår. Så upprepar han bara o säger saken EXAKT lika dant igen. Då förstår jag ju så klart inte en gång till. Då blir det bara, Äh, det är ingen idé!

Jag är så trött på denna negativa attityd. Vi har varit ihop i 5 år nu. Jag har verkligen försökt leva med denna mannen för jag tycker om honom o har alltid hoppats att han ska bli lite positiv med hjälp av mitt positiva sätt att tänka. Men först nu börjar jag tro att det nog inte kommer bli så. O tanken på att flytta ifrån honom som jag har haft sista veckorna gör mig både glad o ledsen för jag vill ju leva med honom men inser nog att om han inte gör något åt denna attityd kommer det inte fungera.
Jag orkar inte ha spänningshuvudvärk hela tiden o dessutom har mitt tryck över bröstet börjat komma tillbaka igen. Det försvann när han faktiskt ändrade på sig under en period så jag vet att han kan.
Men är det egentligen meningen att han ska behöva ändra på hela sin personlighet bara för att passa mig eller är det bättre att vi går skilda vägar o hittar partners som står ut med oss...?
Det skrämmer mig att lämna honom för det är ju egentligen inte det jag vill men vi har pratat om det här så många gånger o han vet att jag tycker det är jobbigt.
Vad har ni för åsikter?