Är jag värsta egoisten?
Sonen är strax 1,5 år och har alltid sovit lite sisådär. Nattammar fortfarande och ammar oftast till sömns.
Jag har i flera år haft en tradition med några kompisar att vi träffas och dricker öl/äter mat/promenerar/umgås en kväll i veckan. Med åren har vi fått barn och träffarna pågår kortare tid (kanske från 18 till 20.30) och inte alltid varje vecka. Men nästan. Det är goda vänner och dessa träffar är viktiga för mig. Men. Sen vi fick barn har detta blivit jättesvårt. Mannen tycker att det är tokjobbigt att vara ensam med sonen på kvällen och säger nästan alltid när jag kommer hem: "ni får sluta med de här träffarna. Det funkar inte". Och jag fattar att det inte är kul med ett ledset barn som inte vill somna utan mamma, men det handlar om max tre timmar en kväll i veckan! Är det orimligt av mig att tycka att pappan kan få behöva stå ut med lite gråt och gnäll då? Och att det kanske vore bra för honom att hitta ett eget sätt att trösta och söva?
Han säger "det är ok för mig men han (sonen) är så ledsen och det är inte schysst mot honom". Underförstått: jag är en egoistisk mamma som lämnar min son. Är jag det? Och om inte: hur får jag mannen att förstå att jag också behöver lite tid för mig själv, även om sonen är ledsen?
