Hur arg får man bli på sina barn?

Jag blir också sådär arg ibland. Men precis som du så tar jag tillfället i akt och säger till min son efteråt varför jag blev så arg, att vuxna också kan bli arga och frustrerade men att man då får säga förlåt efteråt. Och att jag hoppas att vi kan vara vänner och lyssna på varandra så att vi inte behöver bli så arga imorgon igen.

Min ventil när jag känner att jag håller på att tappa tålamodet helt, är att ta sonen i armen och vänligen men bestämt leda honom in till sitt rum och be honom stanna där. Jag brukar säga att nu är jag jättearg på dig och jag vill att du stannar här en stund, för just nu vill inte jag att du är i köket med mig.
Första gången blev han jätteledsen och sa att man FÅR inte säga till sina barn att man inte vill se dom, man får inte det mamma. Men nu förstår han!

helt ärligt tror jag inte att de hjälper i NÅN situation att man skriker på nån. Speciellt inte barn.

Ta de stället i lugn och sansad ton och förklara vad hon gjorde fel och markera på ett lugnt sätt att du är arg.

Jag funderar också på det där. Jag trodde nog att jag skulle vara en mer lugn och jämn (i humöret) som mamma än vad jag är. Jag gormar inte jätteofta, men det händer. Och morgnarna, när jag blir stressad och kläder inte kommer på och barnen inte kommer upp, så blir jag tydligt irriterad och arg. Jobbar på det, går upp tidigare etc, men får ofta inte till det alls. Är inte mycket för stress, om man säger.

Och skuldkänslor får jag, men kan ha rätt blandade känslor om dem. Jag håller med om att man ska be om ursäkt när man reagerat ojuste eller orimligt. Men jag lutar mer och mer åt Amlins linje - jag känner ju så här. Och det viktiga blir då att stå för det, och att låta barnen också reagera och säga vad de tycker när de är arga.
Min mamma har nog aldrig höjt rösten, men istället blivit tyst och surat. Också mycket effektivt. Och är det "justare", det? Jag tycker inte det. Vi har en bra relation, och hon är toppen, men vi har väldigt svårt att vara rga eller prata om svåra saker än idag. Oah jag när en liten dröm om att kunna få till ett öppnare klimat i min familj. Får väl ser hur det går.
Visst kan man önska att man för evigt skulle sväva runt i någon pedagogisk och harmonisk anda, men jag funkar nu inte så, och jag tror inte att det är nödvändigt för att få en väldigt bra stämning i familjen.

Jag var jättearg på min sjuåring idag och skällde på henne. Sedan surteg jag och hon med. Efter en stund gick jag in och frågade om vi skulle prata. "Nej", sade hon. "Ska vi sitta lite bredvid varann, då?", Ja, det tyckte hon. Sedan frågade jag om hon ville säga något till mig och då sade ho"Nej för då kommer du bara säga att jag ju visste att man måste...". Det där är en viktig grej, tycker jag. Att ofta när vi vuxna försöker att "prata ut" (i alla fall jag, jag tror inte att jag är ensam) så slutar det med att jag på nytt förklarar (=en variant av att anklaga/tjata, om man tänker efter) vad hon gjorde fel. Så nu lovade jag att bara lyssna och hålla snattran. Och då började hon prata om allt hon tyckte att jag varit dum med.
Jag gillade det samtalet. Och vi tog oss igenom att jag varit urarg (och det får man vara), att jag älskar henne ändå (undrade hon) plus att hon ville och vågade ge sin syn, skälla tillbaka och visa hur arg och ledsen hon var på mig.
Känns som att det gav mer än att inte bråka alls. Betyder inte att jag anser att det är bättre ju mer man bråkar. Men att det finns väldigt mycket närhet, ärlighet och respekt att hämta i även bråk, om de görs på vettigt sätt (och där finns nog många varianter beroende på hur man funkar).

Perex: Vilket tänkvärt inlägg. Det ska jag suga lite på. Undra hur jag brukar göra när jag och dottern pratar efter konflikter. 

Bra inlägg Perex.

Jag blir också jättearg ibland (och får otroligt dålig samvete av det).

Men jag är alltid noga med att efter ett litet tag när jag lugnat ner mig, krama om sonen jättemycket och be om förlåt för att jag blev så arg (tror det är svårt för en 3,5-åring att förstå ibland varför det blev fel) - men också säga varför jag blev så arg "mamma blev så rädd när du försvann" (om sonen har sprungit iväg på ett köpcentra) "du måste alltid tala om vart du går någonstans".

Att kramas markerar att jag inte är arg längre, så tänker jag.

Sen försöker jag själv att tänka varför jag blev så arg - oftast pga stress - och det är ju mitt ansvar som vuxen att se till att vi har marginaler i tiden.

Ok, nu är det ju ett lite annat upplägg som TS beskriver.

         
   
     

Ilska och barn är intressant. De är ju de käraste vi har och kan riva upp känslor som inget annat, samtidigt är det de enda man inte "får" vara arg på. Otroligt dubbelt och svårt att förhålla sig till.

Men jag måste erkänna att jag har slutat att be om ursäkt för min ilska, jag ber om ursäkt om jag "går förlångt" dvs skriker eller liknande. Av två anledningar:

Det första är det principiella, man får faktiskt vara arg. Man får vara skitarg och det vill jag lära mina barn. JAg vill inte att de ska skämmas för sina känslor för känslor är inte fel, varken de fina eller de fula känslorna. Det är vad man gör av känslorna som kan bli galet. Min stora tjej får faktiskt skrika på mig med om hon blir arg. Men jag gillar inte när hon kallar mig elaka saker. Då säger jag ifrån. Sen får hon inte slå eller knuffa, naturligtvis, då blir jag arg.

Den andra anledningen är att jag tidigare faktiskt brukade säga förlåt när jag varit arg. Det slutade med att hon alltid började gråta och begärde en ursäkt av mig när jag varit arg och tillslut behödes knappt att jag höjde rösten. Det funkar inte, man kan inte ha en relation där man som mamma måste säga förlåt för att man blivit arg/upprörd när ens barn gjort något uppenbart farligt eller betett sig illa. Om hon tex slagit på mig är det ju inte jag som ska säga förlåt (nu slåss hon sällan men detta var under en graviditet som rörde upp många känslor då jag blev väldigt dålig). Kontentan bev att jag ändrade strategi, jag ber inte om ursäkt när jag tycker att jag haft rätt att bli upprörd men jag ber om ursäkt om jag blivit argare än jag borde och skrikit eller liknande, dessutom försöker jag alltid ta ansvaret för en konflikt för att den inte ska bli större än nödvändigt. Vissa konflikter måste dock tas och då låter jag dem komma.   

Jag kan bli skogstokig på mina ungar!! Det är ju lätt att  säga att man ska ta det lugnt och inte brusa upp och bla bla bla men ibland blir man bara skitarg, speciellt när man är trött och stressad.. Det viktiga är ju att man sen ändå lugnar ner sig och kan prata igenom saken i lugn och ro.

Jag skrev igår och tyckte då att jag kunde hantera situationen då bra. På kvällen blev hon dock ledsen igen och sade att hon inte förstod varför jag blivit så arg. Och då började jag att förklara, som ju förstås blev att återigen påpeka det jag tyckte hon gjort - och hon ville sluta prata om det.
Inte lätt det där. Får jobba vidare på att inte trilla i den fällan, jag tycker den är viktig för mig.

Det är intressant att fundera på "dagens föräldraskap" tycker jag. Jag tycker att föräldrar idag kritiseras mycket. Det är förstås befogat delvis, men inte i betydelsen att andra generationer gjort bättre är min åsikt. Annorlunda förstås, på vissa sätt.
Min svärmor berättade t.ex. hur hennes mamma brukade knyta fast lillasyster med ett rep runt magen vid någon stolpe ute på gården, och där lekte de sedan flera barn tillsammans. Sådant skulle ju väcka ramaskri idag, eller hur? Vi är väldigt riskmedvetna och jag kan genast i huvudet få upp flera läbbiga saker som skulle kunna hända. Men, vi är nog också överdrivet oroliga ibland, och kanske överdrivet dömande mot varann?

Andra sidan av myntet är att man ibland hör folk sucka över begreppet "egentid". Som att det inte behövdes förr minsann, utan bara för dagens egoistiska föräldrar. Då brukar jag tänka på svärmors mamma. Hon hade lite egentid, hon, men utan att benämna det så.

Sorry för OT, men ilska finns med här någonstans. Vilka tidigare generationer har bett om ursäkt för att de skällt på sina barn? Inte mina i alla fall, och jag skulle gissa att det är vanligare nu än förr. Jag tycker det är bra, när man betett sig ojuste. Men ilskan vill jag försöka att acceptera, både hos mig själv och barnen. Svårt, men jobbar på det.

Det kanske krävdes för att hon skulle förstå att detta inte var okej och då kanske hon inte gör om det ! Huvudsaken är ju att ni blev vänner innan hon gick och la sig ! Sällan jag skriker på sonen men det har hänt :/

Kastade själv en hårborste i golvet, Amlin. Har inga graviditetshormoner att skylla på alls. Får skylla på återkommande lusproblem med väldigt långhåriga och hårömma barn.
Bad inte om ursäkt för det, tror jag, men gjorde mig lite lustig över mig själv.
Gick också undan en gång när jag var arg och kastade en galge i tvättstugan. Kasta saker är skönt när man är arg, även om jag inte har som plan att göra det ofta. Men ibland är det som att irritationen kliar i kroppen och är riktad mot allt och alla. En galge i tvättstugan blev då en bra måltavla den gången, som gjorde att jag kunde komma på spåret igen, skratta åt mig själv och ta nya tag.

Oj, den här tråden har visst fått fart igen! Tack för alla kloka svar.

Rent generellt tycker jag nog som någons skrev att det är klart man får bli arg på sina barn! Själva känslan är inget man ska försöka trycka undan. Däremot är det sjukt svårt att hantera ilskan på ett bra sätt. Oftast lyckas man genom att vara tydlig och pedagogisk, men ibland kommer ju ilskan över en och man tappar besinningen litegrann. Det är ju själva karaktärsdraget i den känslan, att man känner att bägaren runnit över och man tappar kontrollen över vad man säger och gör (förhoppningsvis inte helt och hållet såklart) 

Jag har också erfarenhet av en mamma som "teg ihjäl" sin ilska och den där surheten och outtalade irritationen gjorde mig osäker, det minns jag. Fortfarande är det så att man inte bråkar och grälar högljutt hemma med henne och de gånger vi har gjort det har det varit jättejobbigt tycker jag. 

JAg vill inte att mina barn ska vara lika konfliktsrädda som vuxna som jag har varit. Jag vill lära dem att bita ifrån om de blir illa behandlade,  om någon kliver över deras gränser eller vad det nu må vara. 

Tack och lov har jag inte varit så där fruktansvärt arg sedan jag skrev inlägget. Jag hade ångest över att jag inte kunde skaka av mig ilskan snabbare och över att jag skrikigt på henne. Hon är trots allt bara ett barn.

Vi gör så gott vi kan alla föräldrar där ute! Och jag tror ändå det räcker långt. Så länge man pussas och kramas betydligt oftare än man skriker så har man väl gjort nåt rätt..? 

Hm, tidigare en dag skrev jag ett långt inlägg om hur arg jag blivit på min dotter men jag var nog lite vimsig för jag lade det i fel tråd, så här såg det ut iaf:

ja för vi är människor och i bland rinner det över. Självklart finns det en gräns för vad som är ok, att slå barn, att kränka dem med olika straff etc är inte ok i min bok, men att bli arg och skrika händer att jag blir även om det är viktigt för mig att prata efteråt. Att säga att nu var det dumt av mamma att bli så här arg, men jag blev rädd för lillasyster eller vad det nu är.
Mina nu stora barn retade gallfeber på mig en gång när de var små, det slutade med att jag stampade på chipspåsen som ramlade ner på golvet och sa något i stil med " att nu blir det inga chips i kväll"
Moget, njae men gissa om mina ungar än i dag kan skratta då de återberättar historien ( som tenderar att bli värre och värre för varje gång den berättas)

Jag tycker att man får bli så arg, beroende på vad som hänt. Men i detta fallet var det faktiskt ditt fel. Om du sagt till henne mer än en gång att sluta svinga hopprepet så skulle du ha tagit det när hon svingade det andra gången. Då hade aldrig lillasyster kommit till skada. Hon väntade ju bara på att du skulle sätta gränsen och ta det ifrån henne.
Varför fick hon ha det kvar när hon uppenbarligen inte klarade det. Och sedan blir du jättearg....

Men i övrigt tycker jag att man kan få bli så arg, men som vuxen ska man försöka hindra sådana sitiationer genom att hindra att det händer.
Hade hon tex bara gjort så med flit på sitt syskon, oförberett för dig, så var det berättigat att bli så arg.