Hej Ts,
Våra liv vändes upp och ner i maj förra året då jag i vecka 25 plus 4 fick en större blödning och vattenavgång. Vi åkte in akut och blev sängliggande. Fick inte ens gå upp på toaletten och blödningen och vattnet fortsatte. Du ska veta att varje timme, inte bara varje dag som plutten i magen får är viktiga. Och du är så duktig som kämpar på. Jag vet hur det är att ligga stilla och bara låta tankarna dra iväg med en. Det blev många tårar i ensamhet de dygnen. Jag fick infektionshämande samt sprutor för lungmognad. Men hos mig kunde de inte finna någon infektion eller anledning till att vattnet gått och att moderkakan börjat lossna.
Läkarna hade inga större förhoppningar om att vi skulle klara mer än ett par dagar, men i vecka 27+0 kom en ny jätteblödning och vår dotters hjärtljud började gå ner så det blev akut snitt. Ut kom vår lilla Anna på 1207 gram och 35 cm. Hon togs direkt iväg och jag fick inte ens se henne. Men min man hade sinnesnärvaro att ta ett kort med mobilen som jag fick se innan han försvann tillsammans med henne.
Vi fick på på NEO i 65 dagar och Annas lunga kollapsade när hon var 1 dag gammal. Vi gick igenom respirator, kuvös, cpap och massa andra termer som man inte ens visste fanns.
Idag ligger jag här med en snarkande lite tjej på 6 månader som trots sina 13 veckor förtidig nerkomst nu mår kanon. Hon har inga men och vi har gått igenom både ögon, magnetröntgen, lugntester osv..
Jag vet att det känns hemskt just nu, en del av mina tankar finns på min blogg här. Mitt råd till dig är att ta många bilder när bebisen väl kommer... Jag ville inte själv ta några eftersom det kändes som vi skulle förlora henne, men är tacksam över att ha många idag.
Mitt andra råd är att låta bli Google.. jag låg och läste massa satistik och historier om ängla barn och det gjorde bara allt värre.
Kom ihåg att varje minut är en seger och att svensk sjukvård är helt otrolig! Prata med magen ;o)
Många kramar
