Hej!
Anknytning är inte ett statiskt begrepp som ser likadant ut under barnets hela uppväxt, utan en kontinuerlig process som ändrar sin karaktär i olika utvecklingsstadier.
En 1 1/2 åring är mogen att vara med andra vuxna och barn under ganska många timmar i veckan under förutsättning att barnet sedan åter får komma till mamma/pappa och tanka. Anknytning är att kunna lita på att de viktigaste personerna i mitt liv finns kvar även när jag inte ser dem. Förmågan att hålla kvar bilden av mamma och pappa i sitt inre ökar ofantligt under barnets första år. Och genom att mamma/pappa hämtar och lämnar varje dag tränas den inre förmågan upp.
Barn som inte går i förskola tränar förstås också denna förmåga, men kanske inte lika systematiskt.
Ofta kan det vara minst lika svårt för mamma vid de första separationerna och ge upphov till oro.
Men var lugn anknytning är ju en ömsesidig process och ibland får föräldrarna hjälpa barnen med att skiljas på ett bra sätt och ibland är det barnen som ligger ett steg före.
Ni har redan tagit många viktiga steg i anknytningen , den anknytning som kräver total fysisk närvaro. Ni är nu inne i den fas då anknytningen stabiliseras och håller över tid och också klarar fysisk åtskildhet.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark
