Biomamman använder barnen som vapen

Min relation med barnen är jättebra och jag hjälper till med tex hämtningar på fsk/skola, läxläsning, nattningar, mys och allt annat som hör till och krävs för att vardagen ska gå ihop. Konflikten jag tog upp i trådstarten är dock vilande. Relationen mellan min sambo och exfrun verkar vara lite mindre infekterad för närvarande och jag ligger helt enkelt lågt och hoppas på att kriget inte ska blossa upp igen. Min sambo har äntligen lyckats få igenom ett umgänge där han och barnen får lika mycket tid med varandra som barnen och deras mamma får - utan att behöva ta det till tinget(!) - och det är värt väldigt mycket.

All den goda vilja jag hade gentemot barnens mamma när jag gick in i förhållandet med min sambo är dock helt bortblåst och jag känner inte att jag skulle lägga två strån i kors för att få hennes skull. Hon har helt enkelt skadat vår (icke-)relation för mycket, förbrukat allt kapital. Det jag gör gör jag för barnens, min sambos och min egen skull. Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket skit man klarar att ta.

Vi väntar barn och när som helst så får de två "stora" barnen en lillebror eller lillasyster. Dessutom har vi köpt hus och är mitt uppe i flytt och renoveringar, så det finns inte riktigt energi över till att orka strida eller "stå på sig". Det har inte heller varit några tillställningar eller evenemang som varit aktuella för hela familjen att gå på, så frågan har inte aktualiserats. I framtiden kommer det däremot att bli egendomligt ifall inte hela vår familj, inklusive lillebror/lillasyster och jag, får följa med på eller delta i saker som händer (tex uppvisningar, födelsedagskalas och familjeaktiviteter). Och blir det strid om den saken igen så får vi väl ta upp diskussionerna då.

Jag ser det också som att "bonusbarnen" har två familjer eller möjligtvis en enda stor där ingen exkluderas (i famlijen där jag är uppvuxen, med halvsyskon, styvsyskon, nyingifta vuxna osv, fungerar det så. Vi är en enda stor "klan" som umgåtts utan problem så länge jag kan minnas). Rutinerna och rollerna stabiliseras förhoppningsvis ännu mer alleftersom tiden går, och trots att det väl egentligen är osannolikt så går jag  fortfarande och hoppas att biomamman ska sluta känna sig hotad av mig och därmed också upphöra med sitt revirpinkande..

Jag tänker lite som så, att vi tar henne på ren utnötning. Jag är inte mycket för att ställa till scener eller "vinna krig", men jag har grymt tålamod och stor uthållighet. Och trägen vinner, är det inte så? :)