HJÄLP med att resonera med retorisk sambo

Nej vilket trist beteende...det låter faktiskt inte helt friskt, sen om det är någon diagnos eller hans egen barndom eller något annat bakom, det låter jag vara osagt.

Såna spydiga kommentarer som bara sägs för att trycka till någon annan och själv få sista ordet, det är inte att argumentera eller diskutera utan det är nästan psykisk tortyr säger jag! Speciellt om han är likadan mot barnet också, som naturligtvis inte har en chans att försvara sig mot en vuxens retoriska förmåga.

Naturligtvis är det du som har rätt, naturligtvis sitter man ner och äter frukost tillsammans utan att man ska behöva motivera varför på något sätt, och att hänvisa till sociala konventioner och personlig frihet...jag har inga ord faktiskt! Hur kan han vara så kall och frånvarande?

Du säger att du har en samtalskontakt och andra att prata med IRL, men jag ser inte hur det ska hjälpa om du inte får din sambo med på noterna. Kunde du kanske skriva upp fler exempel helt objektivt och exakt hur han reagerar i dessa situationer och sen visa dem för någon med kunskap på området och få respons? Kanske är han villig att lyssna om responsen kommer från någon utomstående expert? För barnets skull måste du ju försöka, för så ska han inte behöva ha det :/.

Ett brev kunde kanske vara en bra idé faktiskt, om han inte klarar av att ta till sig det heller utan igen kommer med sina motargument mot dina känslor så hade jag nog övervägt om ett sånt förhållande faktiskt har en framtid. Alla argument behöver inte vara logiska, det är ju ens känslor som avgör om en situation känns bra eller inte! Funkar jämförelser med honom själv, hade han tyckt att det var okej / mysigt /acceptabelt att vara i samma situationer som han försätter sonen i? Äta en torr smörgås i ett mörkt rum där han inte ens klarar av att hämta mjölk åt sig själv men ingen hjälper honom? Tycker han det vore ett trevligt sätt att äta frukost på? Om inte, varför behandlar han barnet så, var finns logiken där?