HJÄLP med att resonera med retorisk sambo
Hej
Jag är en mamma som behöver hjälp och stöd i att tackla problem med min sambo, och jag vet att det kan verka fel att fråga om hjälp här. Jag har alternativa hjälp-kanaler IRL, går till en samtalsterapeut och pratar lite om det, men skulle ändå vilja stöta och blöta vissa saker här, det kan ge andra synpunkter och ingångar som man inte sett innan.
Problemet är väl egentligen flera problem. Men jag tar det senaste exemplet för det är en konkret situation.
Ok, så. Han är arbetslös och jag brukar gå till jobbet klockan 6. Det betyder att han får gå upp med sonen som är förstaklassare, inte 7 år fyllda än, för att se till att han kommer iväg till skolan. Men så var jag sjuk (vinterkräksjuka, feber) och stannade hemma och var med på morgonen, och får då se hur deras morgonrutiner är "In action". Då såg jag att lill-killen kommer in i sovrummet precis innan skolan börjar Sambon har inte ställt något alarm. Lill-killen frågar försynt "blir det frukost?" "ska du komma upp, skolan börjar om tio minuter?"
Jag går upp för att kräkas, efteråt går jag in till köket : Lill-killen går runt förvirrat och letar strumpor, får ingen hjälp. Är klädd i helt fel kläder, en gammal fläckig tröja och gymnastiken-byxor som han inte bör ha i vanliga skolan. Hjälper honom till rätta i garderoben, känner att det är överraskande hur lite sambon är delaktig i vad som händer egentligen på morgonen...
Sambon står vid diskbänken och slafsar i sig yoghurt och flingor. Ingen mat framställd till vårt barn.
Äter ni inte TILLSAMMANS? undrar jag.
Varför det? Ge mig ETT skäl, svarar sambon.
Tja, det är väl trevligare?
Det där är en social konvention, och att bara ge en social konvention som skäl är inget skäl, svarar han.
Ridå.
Som ni förstår kan jag inte svara min man på ett riktigt sätt, han tar alltid hem sista poängen och man står där tyst...eller exploderar av ilska och sorg till slut. Men nu orkar jag mindre och mindre med det sista. Så jag satte fram youghurt och juice och en klementin, TÄNDE LJUSET och satte mig ner för att äta frukost tillsammans med barnet (gud så konventionella vi är). Jag ber sambon komma och sätta sig med oss, men får bara snäsiga svar:
"min frihet att stå och äta frukost inkräktar inte på din frihet att sitta ner", såna saker.
Enligt honom anger jag bara "emotionella svar", kan inte använda logik och resonemang. Det är mitt emotionella svar som kommit i vägen. Barnet har "inte utvecklat några som helst förebrående drag gentemot mig som vårdare" säger han, angående hur negligerande han beter sig (enligt mig då).
Jag har tidigare 2avslöjat" honom på morgonen med att bara gå upp och snarare än att ha en mysig morgonstund bara bete sig som en slags övervakare. Han satt vid datorn i sin egen värld medan lillen satt ensam i ett mörkt kök och åt en macka utan smör. När jag kom upp, chockad, sa pojken: mamma, kan du ta ner mjölken snälla, jag når inte och stolen blev trasig då jag skulle stå på den så jag vågar inte.
MEN SJÄLVKLART, hjärtat, säger jag.
Får höra att jag behandlar sonen som en prinsessa, och att jag klenar bort honom, och att mina emotionella irationella sidor tar över.
Hur tacklar man det här???
Jag har inga svar som går under logik och resonemang, det är en stark magkänsla bara, att sonen är liten och att han mår bäst av starkare närvaro, inte bara som en slags damage control-person som i princip bara ser till att han inte dör. Men det når inte fram till smabon, som avfärdar mig gång på gång.
HJÄLP.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-12-17 14:07
Lång suck...........jag ser mig omkring i bostadsområdet. Vi har just flyttat hit. Vi bodde på ett helt annat ställe och nu är vi nya...och verkligheten är HÅRD och KALL för alla ungar här. Det finns inte en jävel som följer med förskolebarnen till första skoldagen (utom jag och min man), det finns inte en jävel som ställer upp på något öht.
Det finns ingen risk att föräldrarna till min sons klasskompisar läser detta på FL, för de kan inte ett ord svenska. Alla är mycket nyanlända. Om han blir hembjuden (det blir han inte, för de är mycket misstänksamma) har det hänt olyckor, när jag bjuder hem andras barn blir det krig här inom två minuter, plus att hans sten/fossil-samling länsas och plockas med i andras fickor.
Ni får ta med i den samlade bilden, påpekade min man, att en av de STORA ANLEDNINGARNA till min osäkerhet JUST NU är att vi flyttat in i ett mer eller mindre "känsligt" område. Jag upplever det tusen gånger hårdare. Jag upplever att min lille kille inte skulle klara sig länge här om han hade två föräldrar som betedde sig som jag gör, det vill säga som svarade direkt på hans behov.
När vi kom hit slog det mig att verkligheten är fruktansvärd. Här räknas bara muskler och att skrika walla walla och skrika det högst. Tidigare bodde vi i ett medelklassområde. Med risk för sonen att bli totalmobbad (liten, snäll, intelligent, med en kulturell bakgrund som kan vara mycket känsligt i dessa områden...tyvärr född sent på året så inte stor alls) började jag därför mer och mer gå med på systemet nu i höstas, som min man satte upp...i mitt huvud var det lill-killen mot en lynch-mob av idioter som trackar. Och jag hade uppfostrat honom i en bamse-värld där allt är gulligt och mysigt. Nu kom CHOCKEN: Nej, små killar är tyvärr inte bara gulliga och mysiga. De kastar sten. De snor dina leksaker. De säger " fucking fitta" till din mamma. De är ute till 11-12 på natten. Ja. Treåringar går ensamma ute på natten här. Treåringar ringer och bankar på dörren och undrar om din son kan komma ut och leka. Ni har lagt er för några timmar sedan.
Så är barnen där vi bor.
Säg inte att världen för barn inte är grym. Jag önskar jag kunde vara med sonen 24/7, men det kan jag inte. Jag önskar att vi bodde i paradiset. Om jag går ner på 50% kommer vi aldrig härifrån.
Men visst; juul och alla kanske kan ge svar på hur man tacklar en idealuppfostran med en verklighet där allt är skit, verkligen skit.
