är det här psykisk misshandel?

Varför stannar du? Jag hade gått för läääänge sedan....

Jag är rädd att mista min son. Att min man får vårdnaden. Då flyttar han till Frankrike med honom, han är fransman. Även rädd för att han blir våldsam om jag säger att jag vill skiljas. Jag har inget stöd och känner mig utpumpad på ork och styrka. Är som i ett chock tillstånd och i en gega som jag försöker ta mig ur. Bor i ett annat nordiskt land och vet inte hur allt fungerar, men har ringt till kvinnohus. dom sa bara till mig att komma dit om min man slår mig...tog mig inte på allvar. Så nu söker jag efter hjälp någon annanstans.

Kontakta mig privat så kan vi ta det där. Mitt ex kan läsa detta.

FEL fråga: Varför si varför så.......Om det var JAG  så skulle jag dra  hur lätt som helst bla bla bla !
Om han har varit så hemsk varför var du kvar så länge bla bla bla????
Skyll dig själv!! Eller?

Rätt fråga är: VÅGAR DU LÄMNA HONOM?

Läser det du skriver och känner igen mig. Läs gärna mitt inlägg, "när ska det sluta göra ont?".

Varma Kramar, Lilla My

Har det likadant.

Ni ska gå finns kvinnojourer. Ni är hjärntvättade av mannen och ni har posttraumatiskstress i kroppen.
Ni ska gå för ni ska rädda barnet er själva stannar ni kvar så orkar inte barnet att jobba när de blir vuxna för de
får såna problem med en sån man eller pappa. Finns i kommunen boenstöd att få i detta. 

Anonym: Jag har inte haft styrkan att gå förut. Han har brutit ner mig psykiskt. Jag har precis insett sanninen och fått hjälp att se klarare.
Anna: Jag skriver dig så snart jag kan
Flavor: Jag är inte DU och du har inte gått igenom det jag gör. Punkt! Jag vågar lämna honom och är på väg.
Lilla my: Ska läsa det.
Anonym: Hoppas du söker hjälp. Jag vet hur svårt allt känns och ta in. Om du har barn tänk på dom. Det finns stöd! och det går. Jag lovar dig. Jag är på väg . Ta kontakt med kvinnojouren och dom hjälper dig att ta kontakt med andra myndigheter och stödjer dig. Om du har vänner, familj eller någon du kan prata med, berätta! sitt inte ensam och lid för du är värd mycket mer än såhär, förstår du.  Stooor kram!
Kesrtin 995: Jag är mitt i processen av att vakna upp men jag är på väg. Tar steg för steg.

Min man säger också att jag är som en bebis ibland, så det där med filmen vet jag inte om det var misshandel. Men det andra du beskriver låter ju hemskt.

Är i samma situation själv. Jobbigt med dessa plötsliga utfall utan någon konkret anledning och "trivaliserinen" dvs Det jag tycker är viktigt är enl hans mening bara strunt eller så gör han ner mina tankar och kännslor. Listan kan göra lång..  
  Inte så jäkla lätt att bara gå ut genom dörren och aldrig mer återvända. Men jag önskar att det vore så lätt!

Har en liknande situation och jag håller också på att vakna upp. Jag låter det ta lite tid eftersom jag redan varit i detta förhållande 13 år. Har även 3 små barn. I diskussioner slutar det alltid med att det handlar om honom. Han har aldrig någonsin gjort något fel och det finns alltid en förklaring till hans beteende som inte har med honom att göra. Ibland kan det handla om småsaker, men han kan trots det inte medge att han gjort något fel. Om man inte vore så inblandad och less skulle det bli komiskt med förklaringarna;

jag; jag bad dig lyfta bort den kassen i vardagsrummet för en vecka sen och du lovade göra det.

Han; (anklagande mot mig och sur) men jag har faktiskt haft fullt upp hela tiden sen dess!

(jag har ryggsmärtor och får ej bära tungt)

Men det kan även handla om att han kallat mig kränkande saker inför barnen.

Han; men det hade aldrig hänt om du inte börjat bråka! (han tycker att det är jag och inte han som ska be om ursäkt) Jag hade bett honom att inte torktumla mina strumpor eftersom de krymt så jag var tvungen att kasta dem. Det var enl honom att starta bråk.

Han kan även håna mig när jag gråter och är ledsen. Härmar då min gråt.

Det känns förjävligt att ha det såhär i en relation, men det hjälper att läsa på om psykisk misshandel på ex novaforum så man lär sig om detta och verkligen förstår att detta är inte ett normalt beteende och att detta är inget man ska behöva tåla.

Jag har slutat helt att anförtro mig till min sambo eftersom detta är något han vänder mot mig. Mina förtoenden missbrukar han. Jag blir bara mer sårbar ju mer öppen jag är mot honom. Av mig får han inte mycket emotionellt så just nu är det ändå lite lättare i relationen.

Jag har också upptäkt ett annat knep och det är att säga tillbaka samma sak som han säger till mig. Ex så anklagade han mig just att förstöra en fikastund vi hade med barnen. Då sa jag exakt som han sagt till mig om att han förstörde fikastunden med barnen. Dels så insåg jag att det faktiskt var han som förstörde genom att sucka och gå ifrån fikat. Dels så kom han helt av sig i sina anklagelser.

Vet inte om du fattar något av mina exempel , men det jag menar är att man blir ju tillslut osäker på sig själv när ens partner ständigt och jämt vrider och vänder på sanningen.

Jag får ju ofta höra om jag beklagar mig över något "att det alltid är så jävla synd om dig jämt". Det han menar är att det aldrig någonsin är synd om mig och att jag aldrig förtjänar medkänsla. Känns förjävligt att veta att ens partner har den synen på mig. Jag är dessutom höggravid och har varit sjuk en hel del under graviditeten... Suck

När jag kom på hur situationen var så började jag planera mentalt. Det finns många bra böcker och filmer. Jag hade Maria Erikssons bok Gömda. Filmen Inte utan min dotter. Under min sida hittar ni nödvändiga länkar.

Hej!
Jag har levt i psykisk misshandel i 6 å. vi har ett barn gemensamt som är 4 år. Jag har börjat inse för ca ett halvår sedan att det rör sig om psykisk misshandel. Detta genom att läsa b l a  varningstecken.nu mm. Allt stämmer: Det har aldrig gått att diskutera med honom eftersom han höjer rösten, pratar på så att man inte kan få chans att flika in något och vänder allt mot mig. Kan inte ta det minsta kritik. Eller så säger han bara att han inte diskuterar punkt slut. Så konflikter har aldrig lösts. Han har  aldrig sagt förlåt-någonsin. Otaliga gånger har jag blivit anklagad för att vara otrogen än med grannen än med en av hans vänner.(Har aldrig ens tittat åt någon) PÅ fester har jag blivit anklagad för att flörta med hans vänner, p g a detta har vi slutat gå på fest tillsammans. han har läst min mobil och gått igenom min dator och därefter hållt förhör med mig där jag fått redogöra för namn på personer i min telefonlista som han anklagat mig för att ha något på gång med. En av dessa var min sons 16-årige kompis....Han gör inget hemma, lagar sällan mat, städar inte. Jag får inte hans del av pengarna för våra gemensamma lån och räkningar. Måste tjata dagligen om pengarna i ca 2 veckor tills jag får dessa. Han har påpekat mycket om min klädsel får inte gå lättklädd hemma då grannar kan se. Jag kunde inte gå på personalfest. Han får plötsliga oförklarliga utbrott som lämnar mig ledsen och förvirrad. T e x när vi handlade sist avbröt jag honom och sa att jag ville ha en kaffemaskin, då anklagade han mig för att detta har jag aldrig pratat om med honom och han fick det tiill att jag varit otrogen. han blev svart i ögonen, slutade prata med mig, gick ut ur affären och sedan hoppade han ur bilen efter en stund på grrund av så mycket ilska. 4-åringen grät, undrade varförr han hoppade ur bilen. Så här går det på hela tiden. Skillnaden är att tidigare ville jag ej separera p g a rädsla vad som ska hända med barnet, hur mycket han kommer att hämnas. För han känns som en fiende, jag 'är rädd och otrygg, jag låser ibland dörren om mig på natten. Nu vet jag att jag måste härifrån- ge mig  styrka :(

Lyssna på din inre styrka. Du klarar det här. Någonstans hittar du kraften.

Du måste gå ifrån honom innan det blir värre. Ta hjälp av vänner eller kvinnojouren. Har själv varit med om både fysisk och psykisk misshandel i många år men till slut bröt jag upp. Tyvärr sätter det sina spår och tar tid att bearbeta. Hoppas du hittar styrka till det.

spelar det nån roll vad det "är"? gillar du det inte är det inte ok. skitsamma om det defineras misshandel eller ej.