Påtvingad närhet - mer skada än nytta?

Jag är så kallad bonusmamma till min sambos 6-åriga barn. Jag blev presenterad för barnet för första gången för ca 1½ år sedan efter att ha haft en relation med fadern sedan året innan (7 månader dessförinnan). Nu har vi bott under samma tak som en familj under ca 1 års tid. Jag tar mycket ansvar för barnet och har gjort så sen start. Jag har alltid känt ansvar för barnet. Jag känner mig som en mor och har även fått känslor för barnet i fråga. Vi spenderar mycket tid tillsammans, som familj, men även på tu man hand. Barnet verkar trivas i mitt sällskap men jag får aldrig några tydliga kärleksförklaringar i form av ord eller närhet till skillnad från hans biologiska föräldrar. Själv är jag rädd att bli avvisad.
Jag kommer använda mig av X och Kim när jag benämner barnet i mitt inlägg då det kan syfta på både pojke och flicka.

  Ända sedan starten av vårt umgänge med Kim så har min sambo krävt av barnet att krama mig. När vi ses, när vi skiljs o.s.v, inte bara för att. Jag tyckte att det kändes obehagligt, inte att krama om barnet för jag älskar barn, utan för att vi inte kände varandra ännu och jag kände obehag å barnets vägnar. När jag ifrågasatte min killes agerande så förklarade han det med att han vill bryta sitt barns blyghet för mig. Barnet gjorde som fadern insisterade men tydligt motvilligt, inte så pass att X började gråta eller med andra känsloyttringar, men det gick inte att ta miste på att barnet helt enkelt kände som att denne inte hade något val. Till slut sa jag ifrån att jag inte vill ha sådana kramar, de betyder ingenting eftersom barnet inte menar dem. Då kan vi lika gärna avstå. Det höll ett tag men när vi flyttade ihop och blev en familj så var det som om det var legitimt igen. Han började införa det igen utan att diskutera saken med mig. Jag visste inte vad som var rätt och fel så jag var beredd på att ge det lite tid och se därhän eftersom jag inte hade facit i hand eller tidigare erfarenheter. Men i bakhuvudet har det alltid legat och skavt att det är fel att tvinga fram närhet, den borde få växa fram naturligt. Jag vet med all säkerhet att sambon bara menar väl. Han vill så gärna att det ska fungera så bra som möjligt och att vi ska ta oss till varandra, skapa ett starkt band. Kan det nu vara så att sambon har gjort oss en björntjänst eller hur man ska kalla det? Jag har inte haft några som helst problem med att ta mig an hans barns, och det har sambon uppmärksammat. Men kan det vara så att sambon har förstört våra chanser att detta ska bli besvarat från barnets håll? att det har blivit motsatt effekt än det han ville åstadkomma?

En längre utsaga om mitt förhållande till detta barn och hur vi fungerar som familj finner du i forumet, känsliga rummet, styvföräldrar med titeln "Finns det ett recept på "kärleksdryck" för barn?" eller använd dig av länken: www.familjeliv.se/Forum-4-118/m62539556.html

Mvh, "Ina"