Vi som försökt ett tag utan plus
Och kram på er som är lite deppiga! (ingen mening att försöka dela upp och skriva en kommentar till alla som jag skulle vilja, för ajfånen moffar ändå bara ihop allt till en otydbar gegga...) Men kram!!
Och kram på er som är lite deppiga! (ingen mening att försöka dela upp och skriva en kommentar till alla som jag skulle vilja, för ajfånen moffar ändå bara ihop allt till en otydbar gegga...) Men kram!!
God kväll finisar!!
Från och med imorgon går jag från att jobba 7 dar/v till S E M E S T E R... Och igår var det exakt en mån (!) kvar till flytten till gården! Galet, längtar dit så jag knappt står ut!!
Idag kom dessutom kallelsen för starten på vår IVF. Och det gick bara en kall kår genom ryggraden... Vi fyllde i papprena och sa att vi skulle gå på det första mötet som är bara några dagar efter vårt första möte med familjerätten. Men det känns bara så fel, så svårt att beskriva varför. Men det är inte rätt väg för oss.
Tänkt kommentera massor förstås, som vanligt. Men minnet är gott men kort... Så det får bli i morgon, när jag har tid. För då har jag semester. Var bara tvungen att skiva det en gång till.
Fina, fina tjejer vad man saknar er när det går alltför lång tid mellan besöken härinne... Otålig - Vilka pojkar... Helt otroligt att få se dem och höra hur det går för dem varje dag... Stort. Cicci - Håller tummarna för ert förhållande. Vet precis hur det är, vi gick igenom en jättekris och det är så jäkla tufft. Men det går, man orkar och man fixar det. Om det är värt att fixas. Och det får magkänslan avgöra. Men det låter ju inte som ni är på väg att lämna varann. Så håll fast och stå kvar när det blåser, om ni kan se er där framme när allt det jobbiga är över. För då kommer det vara värt det! Kanske 4a - Grattis till 15-årsdagen! Och vad härligt med Prag! När åker ni?
JZ - Jättefint halsband.
BaPumba - Skitmens... Hur går renoveringen, har ni gjort nåt kul sista dagarna?
Vårväntan - Så glad för din skull att allt går bra!
Jz, jag håller med Maramina. Jag tror att du klarar det här! Ångest är fruktansvärt. Det svåraste man kan göra är att stanna kvar i den, även om man känner att man drunknar och inte står ut. Även när man är beredd att ta till vad som helst för att döva den och hålla sig flytande, medicin eller annat...
Jz, du vet var jag står i frågan om ångestdämpande, vi har pratat om det här vid ett flertal tillfällen. Jag har ju varit där själv, och jag tror verkligen att du kan ta dig ur denna onda spiral som ångest är, du klarar det... Jag har ju gått i lång terapi som gick ut på att acceptera och ta till sig ångesten fullt ut, ACT. Acceptance Commitment Therapy. Men det betyder inte att jag inte fattar precis vad du går igenom just nu och att du känner ångest över att förlora det som har dämpat din ångest. Det i sig föder ångest.
Men du klarar det här! Men känner du att du behöver yttre hjälp och mer terapi för att hantera ångesten så var inte rädd om att be om den.
Hm, det här med alkohol är ju intressant. Själv tror jag inte det gör det minsta till eller från vad gäller att bli gravid (kanske marginellt men på så lång sikt som vi försöker, och om man dricker hyfsat måttligt, så tror jag det skulle tagit sig ändå = felet ligger nån annanstans). De första åren jag försökte bli gravid drack jag inget alls. Nu tar jag ingen hänsyn till det hela alls faktiskt, inte efter ÄL heller eftersom jag ändå inte blir gravid. För min del gör det ingen som helst skillnad, uppenbarligen.
En annan sak är det ju självklart att inte dricka för fostrets skull, sen när man väl plussat (för de som gör det). Men det har ju inget gemensamt alls med att inte dricka för att bli gravid. Två skilda saker.
För övrigt har jag min längsta cykel på 2 års tid, sen jag började notera allt. Tyvärr så är även denna cykel första på 2 år som jag inte testat med stickor, därför kan jag inte avgöra när BIM är eftersom den är så oregelbunden (26-36 dagar hittills). De ggr jag haft långa cykler har jag haft mkt spottings innan. Imorgon går jag in på cykeldag 37 och absolut noll indikation på att mensen skulle komma snart. Känns lite jobbigt att inte ha koll på när den ska komma eftersom jag mentalt "stängt av" det här iom adoptionen. Känner inget som helst hopp, så ni behöver inte komma med några hejarop... Känner mig mest så trött på min kropps oförmåga och på att jag inte förstår VAD dess problem är. Trots att acceptansen numera är typ 95 %. En liten del av mig kommer nog aldrig acceptera.
Kram till dig JZ och hoppas du kan hitta en "snällare" medicin nu om du inte klarar dig utan, som går bra med en graviditet. Så där ska du ju inte må...
Maramina, var i norra Italien är ni? Har spenderat alla mina somrar i norra Italien, sen jag var 2 år gammal.
Välkommen hit, Älskade underbara! Har inga husmorstips alls att komma med, ingenting fungerar det minsta på mig. Men så hör jag till dem som tror på att det här har med biologi att göra. Man (både man och kvinna) har en viss procentuell fertilitet och sen blir man gravid därefter. För vissa tar det en månad, för andra 15 år. Andra inte alls.
Men det finns ju ett antal vanliga problem man kan ha med fertiliteten, och de är mer eller mindre enkla att åtgärds. Så var inte rädd att gå till en fertilitetsklinik, det är inget farligt och inget man ska skämmas för! Kanske är det nåt så enkelt som att du har utebliven ÄL och då är ju den första behandlingen enkel, smärtfri och ofta framgångsrik. Men det är skönt att veta, det kanske är nåt okomplicerat och lätt att åtgärda. Hur gamla är ni förresten?
Idag kom maken förresten hem och berättade att han för första ggn sagt som vi bestämt om nån frågar om vi ska skaffa barn snart (vilket vi gissar att folk kommer börja göra nu). Hans jobbarkompis hade frågat vid lunchbordet, "nu när ni flyttar hus, ska ni inte skaffa barn snart?". Stort för maken, som är väldigt reserverad till sättet och håller på integriteten. Men nu svarade han, "jo, men vi står inför att adoptera för vi kan inte få några egna". Jobbarkompisen blev alldeles tyst och utbrast sen "oj, det var rakt svar!".
Skumt, men jag vill också ha den frågan så jag kan säga att vi försöker adoptera! Konstigt när det var den värsta frågan jag visste förut...
Älskade underbara - ja, på över 2 år borde ju cyklerna rättat till sig tycker man. Vet inte så mkt om hormonreglerande p-medel, har aldrig använd sånt men kroppen borde ju återfått balansen. Däremot brukar man inte få göra fertilitetsutredning och/eller behandling förrän man fyllt 25, kan va värt att kolla upp så vet vad som gäller i ert landsting.
Och Lillnosen - Kan du inte höra med läkare vad de tycker om medicinen? Det måste ju finnas statistik på hur farligt det är för ett ev foster. Låter ju hemskt med den där smärtan...