Stämningstabiliserande medicin

Antidepressiva har oftast väldigt dålig effekt på bipolära, åtminstone om man bara tar det. Det är stämningsstabiliserande som behövs i grunden, och/eller neuroleptika. Däremot kan antidepressiva vara ett bra komplement till det! Risken med endast antidepressiva är också att man blir manisk..

Jag förstår att du inte har något förtroende för sjukvården ... jag arbetar inom den och jag har fasiken inget förtroende för den häller tyvärr :S Många som arbetar med fel yrke anser jag själv, dock finns det även folk med rätt kompetens och med hjärtat på rätt ställe som brinner för det dom gör. Om du har genomgått regel riktiga undersökningar och blivit bedömd på rätt sätt så är chansen rätt liten att du har blivit fel diagnostiserad. Det finns en rad olika bipoläriteter i den bipolära sjukdomsdiagnosen MEN för att få den diagnosen så måste man ha en rad symtom som överensstämmer med diagnosen och uppfyller man dem så får man en diagnos om någon osäkerhet finns så låter man det bero och provar olika alternativa medicineringar men då vet patienten om att man inte vet vad som är fel ... Att få diagnosen ADHD är inte häller någonting man bara får utan även där tycker jag att du skall vara trygg i vad specialist läkaren har kommit fram till =)

Jo jag vet att det är låg dos och det är ju så att jag håller på att trappa upp, har än så länge fått i uppgift att trappa upp till 100 mg sedan ska ja tillbaka till läkaren.

jag har sedan tidigare citalopram och voxra, har nu då satt till Lamotrigin och så så småningom ska jag också sätta in medicin för adhd. suck!!

Vilka biverkningar upplever du? Jag fick inga biverkningar alls.

Jag är typ2 bipolär. Jag tyckte de var dumma i huvudet när de tog upp bipoläritet med mig, för jag kände inte alls igen mig i den bilden som jag hade av sjukdomen. Jag har aldrig haft manier. Jag har haft kroniska depressioner i hela mitt liv. Jag har haft fåtal stunder där jag mått bra, där jag trott att jag mått så som alla andra gör alltid. Att jag var frisk då. Men förmodligen är det vad de räknar som hypomana perioder. Man är inte galen och utflippad då, man är bara väldigt glad och speedad för att vara den man är. Det är väl mest kontrasten i personligheten som gör att man misstänker det bipolära. Men ska säga att jag bara har haft 2-3 såna hypomana tillfällen och aldrig insett att de var något sjukdomssymptom. Resterande tid har varit depressioner och ångest.

Jag har provat alla möjliga antidepressiva mediciner tidigare och inget har hjälpt. När depressionerna är så svårbehandlade så leder det till misstankarna om att depressionen egentligen beror på typ2 bipoläritet som ju präglas av just depressioner. Jag känner fortfarande inte igen mig i den typiska bilden av sjukdomen, men medicinen har fått mig att må bra så läkaren hade nog rätt iallafall. Jag är glad över att jag fick diagnosen för jag har äntligen börjat leva. Hela min ungdomstid försvann pga depressionerna. Jag tar igen allt det nu.

Fick du ingen effekt alls om du bara tog lamictal? Jag har nog haft tur som fått så bra effekt med endast en medicin. Många behöver en kombination av flera stycken men det blir ett stort projekt att reda ut vilken medicin som gör vad.

Har tagit antidepressiva sedan 15 års ålder, man har bara sagt att jag haft recividerande depression med panikångest jag har bara mått dåligt och dåligt och dåligt. Har povat massa olika antidepressiva, ljusterapi, elchocker, Lithium har jag provat men det hjälpte inte alls. Haft självmordstanlkar sedan 10 års ålder och det har fortsatt. Jag krävde tillslut en utredning. Jag fick träffa en  psykolog som bedömmer omman behver en utredning eller ej och efter en timmes samtal bedömde hon att jag behövde inte utredas? Jag stod på mig och sa till chefen att jag nöjer mig inte med detta!! Jag fick då en second opinion som det heter på en annan mottagning och har nu fått diagnoserna bipolär sjukdom samt adhd, ändå tvivlar jag

Tack, jag får försöka tro på att detta är rätt.

Förstår att du känner så. Jag har också fått höra massa olika diagnoser. Bland annat ADHD, trots att jag inte alls hade den sortens problematik enligt mig själv. Men det skadar inte att ge medicinen en chans. Jag känner lite att om de famlar i mörkret så får man prova sig fram. Om medicinen hjälper så är det kanon, men annars får man börja tänka i andra banor. Så försök ha lite hopp och slappna av. Men din historia är väldigt lik min och många andra som slutligen fått diagnosen. Så man vet aldrig.

Inga biverkningar alls tror jag? Jag har haft en del ont i huvudet men det tror jag inte är av medicinen (spänningar i nacke och axlar), mått e del illa men det tror jag inte heller är av medicinen (magkatarr)
MEN jag känner mig sämre psykiskt och det behöver ju inte heller vara medicinen utan det kan jag ju ha gjort även om jag inte hade börjat med medicinen? Jag har bara gått ner mig sedan hösten/vintern kom.

I mitt läkarintyg står det också bipolär sjukdom typ 2.
Din beskrivning av dig själv stämmer väldigt bra in på mig + att jag svänger humörmässigt och kan svänga snabbt. Från dag till dag och även på en och samma dag.
Har ungefär från mellanstadietiden mått depressivt dåligt och aldrig upplevt någon mani, nu i efterhand har jag förklarat för läkaren att jag kan påbörja något men kan inte sluta, det kan tydligen ha med adhd också att göra. Har vid få tillfällen känt mig väldigt glad och lycklig ungefär som en förälskelse?

De antidepressiva har väl inte hjälpt mig heller, jo första gången jag fick dem var det fantastiskt, det var som jag fick ett nytt liv men det hade nog med att göra att jag fick hjälp med panikångesten som höll mig som fånge, de har nog även hjälpt till att hålla huvudet ovan vattenutan så jag inte sjunkit alltför djupt.
Efter hur lång tid märkte du att du började må bättre? på vilket sätt har de hjälpt? har du endast  lamotrigin?

Så skönt för dig Emma!!!

Ja jag får ge det sin tid och lämpa på. Får man fråga hur gammal du är?

I början mår vissa sämre av medicinerna innan de stabiliserat sig så ge det lite mer tid.

Så kan man nog beskriva hypomani-känslan. Att man är lycklig som när man är kär. Jag blev väldigt social (är väldigt blyg annars), min ångest försvann och jag kände att jag faktiskt levde. Jag var kär i världen. Helt plötsligt var jag den som hela tiden ville göra roliga saker och stå i centrum. Och sån är jag inte egentligen. Men det var ju inte lätt att veta hur ens normala jag är när man alltid varit deprimerad. Jag trodde att alla var så lyckliga när de var friska, men tydligen var jag lite väl högt uppe i det blå.

Jag kommer inte ihåg hur snabbt medicinen hjälpte. Efter 2-3 veckor tror jag att jag kände en viss förbättring men det var så lite att jag trodde att jag inbillade mig. Det gick i såna små steg hela tiden tills jag en dag insåg att jag faktiskt inte hade ångest mer. Jag ville inte dö mer. Jag stannade på 200mg för jag kände att jag mådde sämre om jag höjde mer än så. Efter ett par månader på den dosen så mådde jag perfekt. Jag behöver inte känna att jag försöker hålla huvudet över ytan mer, jag har passerat det stadiet. Nu vill jag bara leva. Är så glad över att jag fick den diagnosen. Det låter konstigt för vissa, men det öppnade upp en helt ny värld för mig.

Jag tror inte att du ska förvänta dig någon påtaglig förändring förrän du är uppe i minst 200mg. Jag har för mig att terapeutisk dos ligger på 200-400mg, så ligger du på 50 nu så har du en bit kvar innan du är uppe i någon terapeutisk dos.

Jag är 28år nu. Började med medicinen när jag var 26år.

Jo det är ju så med många av denna typen av mediciner att man mår sämre först tyvärr!
Samma här, i somras så blev jag jätte social (är inte blyg men annars ORKAR jag inte träffa folk, bjuda hem, gå bort, klä mig, ringa, svara i telefonen, prata med grannar etc.) Jag ville hitta på massa saker, bjuda hem alla, gå bort, ut och festa (fick ett jätte sug) var jätte glad, vill klä mig snyggt, ville ringa alla, maila alla, sms:a alla, älskade alla, lade till  folk i min telefonlista, i min mail, i min facebook etc  etc
Sedan kom hösten och det började gå utför, allt trappades ner, orkade inte ringa, svara, bjuda hem, gå bort, blev irriterad på folk, plockar bort folk i min mobiltelefon, i min mailadressbok, från facebook, orkar inte prata, umgås, klä mig, gå in i duschen etc etc

Tack för din peppning och stöd, ska bli spännande att se vad som händer!

Jag har ju dock de problemen som tillhör adhd, väldigt stresskänslig, klarar inga krav och press, blir rörigt för mig när det blir för mycket, har svårt att koncentrera mig, väldigt lättdistraherad, väldigt impulsiv, har oerhört svårt att vänta etc

Jag är 35

Ts herregud har du kopierat mitt liv . Exakt så som du upplever ditt tillstånd upplever jag mitt . Ätit samma medicin i 2 v och om jag svarar bra på den ska de utreda bipolär. Äter också 50 mg nu . Har add så jag har concerta också + antidepressiva. I min diagnos står idag add och revividerande depression . Eftersom du gick diagnosen blir jag alltmer säker på att jag kommer få en . Det är så mkt som inte stämmer i nuläget om man tänker på de diagnoser jag har . Jag pendlar hela tiden upp o ner i måendet och hat gjort i 15 år tillbaka . Jag är 31 år och testat många ssri preparat . Inga av dem fungerade .

Fördelen med lamictal är att den är ganska kass (iallafall jämfört med många andra bipolär-mediciner) på att skydda mot mani och hypomani-skov. Den fungerar bäst mot depressionsdelen. Har man typ1 så är det kanske inte den bästa medicinen om man kan bli manisk, men om man bara har hypomanier som du också verkar ha, då är det en fördel. Jag älskar de perioderna av mitt liv. Full av energi och glädje. Visst blir jag impulsiv då men inte så att det får några förödande konsekvenser. Så jag är glad att jag fått behålla den delen av sjukdomen och vill inte medicinera bort den.

Lamotrigin 2 månader idag (nu 100mg)  inte ett dugg bättre inte det minsta lilla?