Klistrar in den här texten som jag postade i en annan tråd. Den kan vara bra här inne också.
Att katten är sådan har en anledning, eller ofta flera. Här är några:
• Katter som blir tagna från mamman för tidigt får ofta problembeteenden såsom att den inte kan hantera frustration eller fattar att det gör ont att bitas och rivas, eftersom de missar en mycket viktig tid i dess liv, nämligen de sista veckorna av uppfostran. Mammakatt kan verka elak och ungen äter fast föda, därför anser många att kattungen är redo att flytta. Men det är ofta fel, eftersom jobbiga kattungar kräver att mammakatt är hård i sin uppfostran. Hon lär kattungen "att vara katt", att vissa saker helt enkelt inte är tillåtna, och ungen lär sig hantera frustration när den håller på att bli avvand från att dia och när mamman går emellan i för våldsamma lekar. Kattungen behöver de sista veckorna, därav regeln om att kattungar måste vara minst 12 veckor gamla innan separation. Vissa är inte redo ens då utan behöver mer tid med mamma.
• Olika katter kräver olika typer av uppfostran. Vissa är känsliga och kräver en mycket mjuk uppfostran, andra kräver en bestämd hand med skarpa distrationer för att bryta av när katten blivit fixerad vid något, och så finns det de man måste ta tag i och bli arga på för att de ska reagera.
• Hur aktiv katten är styr mycket av dess beteende. Är katten väldigt aktiv men inte riktigt får utlopp för sin energi så blir den lätt understimulerad och börjar hitta på hyss och kan även bli mer lättirriterad. Att flyga på fötter och bitas och rivas kan katten se som skitkul eftersom den inte har nåt annat att göra. Alla katter är olika, så bara för att vissa katter finner ens hem lagom roligt så betyder inte det att alla katter tycker att aktiviteterna räcker. Många katter måste man ge lite hjärngympa också så att hjärnan blir "trött". Kroppen vilar snabbt upp sig efter lek, men om man ger katten tillräckligt med mental stimulans så blir den harmonisk. Även där krävs olika mycket av olika katter.
• Många katter är i stort behov av en likasinnad kattkompis för att växa upp till behagliga individer. Vi människor räcker helt enkelt sällan till. Två kattkompisar som har samma aktivitetsnivå och samma sätt att busa ger varandra den fysiska och mentala stimulans de behöver, åtminstone nästan fullt ut. Många ägare till dessa katter ignorerar detta och katten får växa upp som ensamkatt och blir därmed en rastlös/understimulerad individ som får dåliga ovanor, blir lätt frustrerad och anfaller sin ägare i brist på annat att göra (för även om matte/husse blir arg så får katten ändå NÅN form av uppmärksamhet).
= Alla katter är olika - olika behov, olika humör, och olika intressen. Tillgodoser man varje individs behov så blir de harmoniska katter. Men det är så otroligt många kattägare som inte läser på tillräckligt för att förstå katten, utan anklagar den istället för att vara psykiskt störd och ELAK. Det handlar inte om elakhet, utan om att katten helt enkelt inte får det den behöver.
