Klängig 2-åring!

Det kommer gå över, många barn behöver mycket närhet ända upp till 3-4 års ålder då anknytningsbeteendet tar helt andra former istället. För oss blev det mycket bättre när hon närmade sig 3 år och nu är hon 4 år och sover knappt ens med oss längre. Å andra sidan bör man ju sätta gränser som vuxen också, alltså om du inte förmår bära henne i olika situationer så måste du ju säga det och dessutom ta att hon blir ledsen och arg för det. När jag var gravid då äldsta dottern var i just den här åldern hade jag stark foglossning och klarade inte av att tex bära henne nerför trappen längre. Jag förklarade bara att jag hade ont, hon accepterade det bättre än vad jag trodde.

Men du behöver inte vara orolig för hennes skull att hon inte ska bli självständig, det blir hon helt automatiskt

Tack, det var skönt att höra att det kan bli annorlunda och att någon annan haft ett barn med mycket närhetsbehov.

Håller med! 

Gå till mötes så långt du kan/orkar. 2-årsåldern är ju extremt jobbig inom dem själva, med "trots" (föredrar att kalla det för utveckling) och att liksom hitta sig själva i en stor värld, klart det är mamma man är tryggast hos och tankar trygghet hos.

Vår 2-åring gick in i en sådan period förra veckan (kunde nästan säga vilket klockslag). Jag är noga med att bära när jag orkar, att bekräfta med ord "jag hör att du vill vara med mamma, jag kommer", att försöka behålla lugn (men ibland blir jag gråtfärdig av frustration, jag med...) och att sätta mig på golvet där vi är just då om han vill bli buren och jag inte orkar.

Det går över... I hope! 

Det största problemet är nog inte egentligen att hon vill bli buren utan att jag med avundsjuka tittar på hur andras barn springer iväg och leker när man är borta eller när folk med barn är här. Vår dotter gör korta svängar och kollar läget men är vi borta hos andra så vill hon att vi är med henne och leker eller så sitter hon i vårt knä och gnäller. Det är lite lättare när vi är hemma hos oss. Då kan hon sitta med oss vuxna och sitta och rita om hon vill vara nära men det blir framför allt svårt att umgås med andra vuxna när vi är borta. Hon är nyfiken på alla spännande leksaker men vågar inte gå iväg själv utan gnäller om att vi ska vara med henne, vilket kan resultera i att en av oss (vi byts givetvis av) sitter i ett lekrum med henne och de andra barnen hela kvällen. Här vet jag inte hur hård man ska vara. Hon känner sig uppenbarligen inte trygg utan oss hos andra men vi försöker självklart att locka iväg henne till det roliga själv på alla sätt vi kan komma på men inom 60 sekunder är hon tillbaka hos oss igen. 

Nu är inte allt jobbigt med henne som det kanske låter utan hon är helt underbar, hon är jätterolig och har redan mycket humor. Jag tycker även om att hon är så gosig men just i sådana här situationer så blir det lite jobbigt.  

Ditt inlägg får mig att tänka på en specifik situation med vår dotter. Dina ord beskriver henne på pricken, exakt som du skriver var hon också.

Varje år på midsommar brukar min släkt träffas på ett särskilt ställe ute på landet, det är supertrevligt och härligt där och jag var själv mycket där som barn, det är en trygg och lugn miljö. Barnen springer runt mellan gårdarna och leker fritt ute, barn i alla åldrar. Man har bra översyn så det är ju inte heller så att man inte har koll. Vår dotter betraktade mycket de andra barnen men så fort vi försökte involvera henne i någon lek med dem så tog det stopp, hon ville vara med oss. Men sommaren det år då hon skulle fylla 3 var allt plötsligt helt förändrat. Hon var en helt ny tjej! Hon var helt plötsligt bara så självständig och behövde inte alls ha oss i hälarna längre! Jag såg henne sprudla av lycka och glädje när hon sprang iväg med sina kusiner, och lekte fritt som om hon inte gjort annat! Hon var absolut inte alls den där klängiga, gnälliga och beroende lilla flickan längre och hon kunde plötsligt nöja sig med att hon bara visste vart vi var. Stoltheten jag och även hennes pappa kände var massiv. Just för att man fått höra såååå många gånger hur vi skämmer bort henne, hur otrygg hon är och så osjälvständig och antytt att det skulle vara vårt fel. Att vi liksom skulle ha "tvingat" henne ifrån oss, det är ju så många tycker. Vi gjorde tvärtom och var lyhörda inför henne starka behov av vår närvaro och hennes försiktiga personlighet. Och mer rätt kunde det ju inte bli!

Vår dotter var 2 år och 8 månader på den här midsommarfesten. Och hennes förändring kom sig helt av sig självt, utan att vi tränat, tvingat eller gjort något som helst annorlunda. Vi lyssnar än idag på hennes behov av att vara i famnen. Vi slutade aldrig med det, det var hon själv som slutade ha det stora behovet. Men oj, jag kommer verkligen ihåg den där avundsjukan när man ser "alla andra" barn leka självständigt med varandra osv. Nu är ju inte "alla andra" så, även om det kan kännas som det. Jag tycker dock du ska fortsätta helt som ni gör nu, ni ska inte vara "hård" när det gäller att leka själv, gnäller hon om att ni ska vara med henne så är det exakt vad hon behöver just nu! Om 2 månader eller om 6 så kan allting se helt annorlunda ut, lita på det. Jag vill nog säga att hon just nu är i en tid av stark förändring, det är mycket på gång och de klassiska trotsvågorna kommer också. De faserna hör ju ihop med utvecklingen till en större självständighet, till ett större oberoende och förmågan till ett större avstånd till föräldrarna. Det är så barnets utvecklingsprocess ser ut. Så jag är övertygad om att du kommer märka stora förändringar inom en halvårsperiod

Vittra - skriver under på allt! Har själv ju bett om hjälp med liknande problem och insett att det är närhet, bekräftelse och förståelse som gäller!

Omgivningens reaktioner är nog jobbigast, att vi hämmar honom, gör honom otrygg m.m. Jag VET att vi gör rätt, men att inleda den diskussionen med någon på ett par minuter är liksom dömt att misslyckas.

Lita på att er dotter besitter den kompetens som behövs för att uttrycka sina behov!

Vår son kunde vid 1 års ålder inte titta på sin morfar, för han var så blyg. Idag kom vi hem från en vecka hos mormor och morfar och han har bokstavligen sprungit efter morfar och lekt dygnet runt! Vi har aldrig sagt "men gå nu till morfar, kom igen". Det är ju mitt barns integritet som ska respekteras. Och se så bra det blev...

Var era barn också rädda för många saker? Svårt med omgivning som vill att man pushar
på sitt barn mer och anser att man är mesig när man inte gör det!

Ja, eller mer orolig var/ är han nog.
Han är väldigt sprallig, social och "trevlig" när man är ute bland folk, men bara om han känner sig trygg. Om någon person känns obehaglig för honom, eller en ny plats, att han inte riktigt vet vad som ska hända m.m säger han ofta "mamma bära" eller "så rädd". Och då bär jag såklart och bekräftar muntligt hela tiden. Han är tidig verbalt, så att prata om saker på en bra nivå rekommenderas: "ja, där är ett barn som gråter, han kanske har ont i magen..? Vad tror du?" Han tänker ofta och kommer med egna lösningar såsom "bebisens pappa hjälpa honom". Sen släpper det.

Om någon pushar förklarar jag numera att detta är vad min son behöver. Och att jag läst för mycket om barnpsykologi och anknytning för att göra på något annat sätt... :)

Vår dotter är också väldigt verbal och kan berätta att hon är blyg eller varför något känns jobbigt och jag ger henne så klart trygghet då. När det kommer till rädslan för parasoller, som var problemet i somras, är jag dock osäker på hur man bör göra ;).

Människor tycker hon som tur är oftast om men saker kan ibland bli oerhört läskiga, enligt henne. Den livliga fantasin bidrar så klart till att hon är rädd.

Ja, och livlig fantasti, "känslighet" och en stor inte värld hänger liksom ihop. De här små liven kommer säkert bli något stort... :)

Hur funkar enkla förklaringar som "parasoll är som paraply, fast i solen" eller "det är ingen fara, det är bara ett parasoll och mamma är här"? Är skräcknivån densamma?

Går hon på dagis, förresten?

Jag vill bara berätta för er som skrivit här att det blivit en enorm förändring sedan en till två veckor och jag hoppas att det håller i sig, peppar, peppar.
Hon har lekt långa stunder själv, med sitt dockskåp framförallt. Hon är helt inne i sina lekar och dockorna har väldigt roliga konversationer med lustiga röster. Idag duschade jag i lugn och ro medan hon lekte i sitt rum intill. Hon kom bara in för att kissa på pottan och gick sedan och lekte igen :).

Jag har två barn, en tjej som är 3,5 år och en kille som fyller två nu. Med dottern blev det aldrig något problem, för hon var så liten när lillebror kom så jag fick lov att visa henne att jag inte kunde bära båda samtidigt. Men har haft lite dåligt samvete också eftersom hon var så liten. Nu är lillebror väldigt klängig och han vill vara i min famn hela tiden.. även storasyster :-/. Försöker ge dem lika mycket uppmärksamhet och sitta på golvet och leka eller ligga i soffan i lekrummet och visa att jag är nära. Det är alltid värst när jag har planerat att göra något eller ska laga mat och dyligt, då är dom som värst. Ibland är det bara att släppa allt och bara vara där på golvet med dem, då blir dom lite mer självständiga. Det blir så mycket enklare när dom är närmare 3 och man kan förklara för dem. Men håller med om att 2 åringen är inte helt lätt att tas med just nu . Han strular på natten, sover dåligt och är sedan väldigt aktiv. Klättrar överallt och busar hela dagarna.. och sen några timmar per dag hänger han i mina ben och vill bli buren.

Ja, jag har tom funderat på att köpa en bärsele men det känns ju lite löjligt att göra det för kanske 6 månader nu.

Det tror jag absolut att du får!