Till min prinsessa... underbara skatt

Den 24:e fyller vår skimrande ögonsten ett år. När jag la mig igår låga jag och funderade över hur min prinsessas första år har varit och hur det har påverkat mig som mamma och person...

Det var vinter när du kom, träden ute hade grenarna fulla med tung snö, termometern visade minusgrader och jag spenderade sista natten innan operationen på sjukhus eftersom jag inte orkade gå uppför vår långa, branta och halkiga backe. Dagarna blev mörka innan man ens hunnit vakna och solen lyste utan nämnvärd värme. Sen kom du.
Allt annat utom ditt vackra glittrande ansikte tappade märkbar betydelse, jag älskade dig från sekunden läkaren höll upp dig och sa att jag hade fött en dotter. Tårarna rann nerför mina kinder där jag låg under starka lampor, insurrad i slangar och förlamad från bröst till tå. Ingenting var värt någonting utom du. Tiden stannade.

Sen kom dom, i mina nyförälskade ögon som vita elaka vålnader, de talade om att du inte var som alla andra. Att mitt perfekta barn hade stort huvud, små öron, sneda fingrar och platt näsa. Jag såg ingenting, du var ju så vacker. Det gick en stund och jag kunde inte sluta titta på dig men jag såg bara din skönhet och älskade dig ännu mer. Jag bodde i en bubbla. Någon sa till mig att "du har väl sett hennes snedställda fingerleder?" Nej svarade jag och fick en förvånad min tillbaka. "Har du inte sett henne?" Jo.

Det är först nu i efterhand som jag inser att jag inte hade ögon för dessa sakar föränn efter ett tag. Jag älskade för mycket för att orka oroa mig.

Min dotter har en ovanlig skelettdyspasi och jag vet fortfarande inte hur hon kommer att utvecklas men jag vet att det inte spelar någon roll. Jag vill hjälpa henne till ett underbart liv men oavsett hur det livet blir så kommer jag alltid behålla henne djupt i mitt hjärta och älska henne gränslöst och kravlöst. Bra dagar avlöses av dåliga och ibland gråter jag för att jag inte kan påverka moder natur mer än jag kan, tycker synd om både mig själv och min prinsessa. Men de dåliga dagarna kommer mer och mer sällan. Ljuset börjar skymta i tunneln.

Älskade barn, uppfyll alla dina drömmar, lev ditt eget liv, begränsa dig inte av fördomar och bryt alla tänkbara mönster. Älska dig själv.

Världen är full av möjligheter. Inget barn har nånsin fötts förgäves.

/Kiia

Tack för att du läste. Och till alla föräldrar med handikappade/funktionshindrade barn vill jag sända alla styrkekramar och pussar som finns. Våra barn är underbara och precis lika betydelsefulla som alla andra. Hur skulle vi kunna låta bli att älska dem? Tacka dem för att de förgyller era och alla andras vardagar