Jag förstår precis hur du känner. När jag blev gravid med mitt första barn så fick vi jättebra siffror på KUB-testet och allt kändes jättebra. Vi hade dessutom försökt bli gravida i 1,5 år innan vi lyckades så barnet var otroligt efterlängtat.
Nummer två var en oplanerad men välkommen överraskning. Jag hade dock lite svårt att ta till mig graviditeten eftersom vi fått kämpa så med första barnet, kändes konstigt att ha blivit spontant gravid. Tyckte att det kändes för bra för att vara sant. Så gjorde vi då KUB-testet och fick ganska dåliga siffror. Då kändes det som att poletten trillade ner, "jaha, det VAR för bra för att vara sant!" Vi bestämde oss för fvp och jag hade svårt att ta till mig graviditeten. Med första barnet hade jag känt sparkar jättetidigt, så nu gick jag varje dag och var orolig för att känna sparkar med detta barn, jag ville inte göra det, inte innan vi fick resultatet. Det var jättejobbiga veckor tills provet var gjort. Jag var också orolig för missfall, men mer rädd för att provet skulle visa att något var fel.
Inför fvp gör de ett ultraljud för att säkerställa att barnet är minst 15 veckor, samt kontrollerar hur barnet ligger förstås. Det var först under det ultraljudet som jag tog till mig att jag var gravid. Det lilla barnet rörde sig livligt och verkade må jättebra, och då slog det mig helt plötsligt att jag var gravid och skulle bli mamma till ett till barn! Trots att det var en vecka kvar innan vi fick resultatet så kände jag mig helt lugn, den lilla krabaten såg ju helt frisk ut och verkade verkligen vilja leva, så jag ville inte tro något annat än att det var bra.
När provresultatet kom visade det att allt såg bra ut, och efter det har jag fullt ut njutit av graviditeten. Har nu lite mindre än 8 veckor kvar tills vår lilla tjej tittar ut!
Lycka till på fostervattenprovet! Förstår att det är en jobbig tid för dig, men jag håller tummarna för att allt ser bra ut!