Så, jag är i vecka 20 nu och börjar tänka jätte mycket på själva förlossningen, kollar på videos och förstår att för vissa gör det SVINONT, och för vissa säger det bara ”plopp” sen är bebisen där.
Jag vet att det är en omöjlig fråga att ställa ”Hur ont gör det, EGENTLIGEN” ? ända jag kan fråga är hur ont gjorde det för er ? Tog ni bedövning ? Hur gick det till, berätta gärna!
Dykmetoden funkar jättebra om du kan slappna av. Om du får förvärkar kan du öva på det då. Bara slappna av, följ med, och andas.
Det går inte att beskriva smärtan, det är olika för alla. Jag fick kanske tre värkar som jag fick så ont av att jag ville fly ur min egen kropp. Men resten var en baggis. Jag hann bara ta lustgas, men tyckte den luktade så äckligt att jag väntade för länge med att andas in den så när värken var som värst hade gasen inte haft nån verkan.
Jag tyckte veckan efter var värre än förlossningen, med skavande stygn och sprängfulla hårda tuttar med såriga bröstvårtor. Ammbingsnapp säger jag bara!! :)
Man glömmer fort när man ser sin älskade bebis. Och även när jag grät av smärtan av stygn och bröstvårtor så var det sååå värt det. Min lille klimp är värd all smärta i världen.
så då gäller det väl att man verkligen sitter och gråter, inte kan sova, äta.. ja typ allt.. inte bara att man är rädd just för att det är något nytt och det troligen kommer göra jävligt ont.
Alltså, det är ju hemskt individuellt. Men för mig så gjorde värkarna mest ont. Första gången visste man ju inte vad man skulle förvänta sig, så vi åkte in redan med förvärkarna (kom var 5e minut, kändes som stark mensvärk och klingade fort av). När vi kom till sjukhuset stannade det av, så vi fick åka hem. Och väl hemma fick jag helvetiskt ont (vi bodde tre trappor upp och trapporna satte igång det båda gångerna). Kunde inte sitta, inte ligga, inte slappna av, bara gick runt och ojade mig och skrek typ. Vi åkte in igen och det hade kommit igång så vi fick ligga kvar. Fick skäll för att jag inte använde mig av andningen, var inte intresserad av det alls, ville bara ha smärtlindring. Fick både lustgas och epidural. Och då blev det helt okej kan jag säga. Sen när själva krystningen kommer så är det faktiskt inte så farligt. Visst vrålar men, men för det första har man ju lustgasen som hjälper att trubba av det värsta (eller i mitt fall, nästan fick mig att svimma för jag tog för mycket), men sen får man ju en sån adrenalinkick, och det är mest en häftig upplevelse. Men sen efteråt så svider det nåt överjäkligt (men dom kör med bedövningsspray) och så är ju inte krystandet klart när du fått ut bäbisen utan 'trycket' släpper inte förrän du fått ut moderkakan också (efter en krystning till ungefär. )Efter barnafödandet så har du eftervärkar i några dagar och dom känns också liknande värkarna (men du får tabletter som hjälper) och detta känns särskilt när du ammar.
Men helt ärligt, barnafödandet var absolut inte så illa som jag trott( var själv väldigt förlossningsrädd), efteråt känns det som du skulle kunna trycka ut tio ungar till.
Och andra gången var det inte alls så farligt, andades igenom smärtan då (det hjälper faktiskt!) och var hemma ända till krystvärkarna, då fick vi bråttom in =)
Hoppas det går bra för er, lycka till!
Min första förlossning var ett helvete. Helt ärligt så kändes det som att ligga i en totyrkammare. När barnet var fött så var jag så trött så jag önskade att hon dog, för jag orkade inte ta hand om henne. Hon hade svårigheter att andas och de sprang iväg med henne. Jag fick en förlossningsdepression.
Andra barnet var inte planerat och kom som en chock. Jag var inte redo! Jag gick på samtal och fick en igångsättning. Det var himmelskt! Jag hade 13 min av smärta. Barnet skrek och tog bröstet. Jag mådde så bra! Jag skulle aldrig trott att det gick att få ett barn på ett smärtfritt sätt.
Jag har även varit med på 5 förlossningar. De har inte tagit mer än lustgas. Förlossningarna var väldigt olika och man kan inte veta hur det blir i förväg tyvärr.
Lita på din inre känsla och var inte rädd att ändra dig om något inte känns rätt.
Det är svårt att beskriva då varje förlossning skulle upplevas olika.
Min första förlossning, enda vaginala förlossning, startade nästan fyra veckor förtidigt. Jag fick lustgas, som de efteråt berättade att den var trasig och inte funkade, och ryggbedövning, som bara satt ca 30 min innan den släppte. Det gjorde ont! Mycket ont! Men det var aldrig värre än att jag kände att jag klarade av det! Jag trodde ju att jag hade lustgas, vilket var fel, men det kändes som att allt gick bra ändå! Jag gick väldigt mycket in i mig själv när jag hade ont, men det var som sagt inte värre än jag kände att jag klarade av! Det kommer du också att göra, man klarar mer än vad man tror!