Längtar efter ett barn, fått besked att jag har cancer.

Oj, vad jobbigt...

Hoppas ni snart får er baby  

låter inte kul, men skönt att de fick bort allt, angående barnlängtan: be på vc att de tar prover för sköldkörteln, många som inte blir gravida eller får missfall har problem med sköldkörteln utan att veta om det

Dig hade jag gärna haft kontakt med utanför familjeliv eller privat här inne..sitter just nu i liknande sits. Kram

Läste lite om det där med sköldkörteln, har inga som helst liknande symptom på det. Deprimerad känner jag mig ändå :( Men det har ju nog inte med det att göra. Men det är ju aldrig fel och testa för det så klart.

Vet inte om jag orkar blir med barn just nu. Fast att jag vill!! Jag vill så jävla gärna! Är så jävla kluven! Vill så gärna gå vidare i mitt och sambons liv.. vi är så redo båda två! Men så känner jag mig så här!! Jävla skit!

Kan det inte vara så att du måste få gå igenom alla rädslor nu efter? Om de inte fått bort allt, om det spridit sig... Osv. Tror du är i en normal bearbetning efter en oviss verklighet sim gjort dig rädd. Låt dig må så här, släpp ut allt och jag tror att om inte allt för långt bort kommer du hitta dig igen. Känna att det faktiskt gick bra och vågar satsa på livet. Vi vet ju aldrig vad som händer i framtiden... I någons framtid, cancer eller ej. Man får bara hoppas att framtiden blir fin!

animegirl - Tack för dem orden! Jag vet att jag måste tänka så, men ibland känns det skönt att höra dem. Ja, jag har verkligen varit orolig. Är det fortfarande.. det tär på mig något så fruktansvärt! Att inte kunna veta. Är så jävla rädd att det ska komma tillbaka.. även om jag hade tur. Dem hittade väldigt lite och det va i ett väldigt tidigt stadie. Men jag har gått i genom månder med olika provtagningar.. dem har skurit bort hud från mitt ben 3 gånger.. även tagit bort på magen. Mellan varje provtagning har jag fått vänta 1 månad på svar. Varit i kontakt med så otroligt många olika läkare och kirurger, sjuksköterskor och hudläkare. Allt bara snurrar i mitt huvud just nu.

Var gravid i v34 o skulle bara kolla ett fördelsemärke o fick diagnosen kort därefter "malignt melanom" hela marken försvann, högravid o en liten på 4-år...skulle jag dö nu? läkarna sa att dom tagit allt med god marginal men jag var totalt söndersressad. Det är 2år sedan jag kollar alla märken var 6:e månad o försöker komma ihåg att läkarna sa att dom tagit allt men jag får ibland väldig ångest men försöker att njuta av det jag har nu. Jag förstår precis vad du går igen du är inte ensam. Kram

Ja. Det är ovissheten som ofta är det absolut värsta!! Och all oro och rädsla innan beskeden du burit på måste få pysa, och tror det tar sin tid. Och måste få ta tid. Ibland vill vi nästan fuska och trycks tillbaka känslor för att må bra nu nu nu. Vilket är förståeligt men man bygger verkligen en bubbla som en dag spricker. Tycker det är jätte bra att du skriver som du känner, att du pratar om det också, för när man är ärlig så kan man också hitta rätta vägen tillbaka. Men tänk vad du gått igenom, alla tänk om måste nog passera innan det släpper, men en viss rädsla kommer du nog alltid leva med. Men ibland efter en traumatisk tid så kan man också få nya ögon och se saker som man inte gjort tidigare. Och uppskatta saker och ting mer. Men ös på med alla känslor som du bär på. Det är bara sunt. Tillslut kommer du få distans och börja känna dig glad igen. Det tror jag helt klart, men allt har sin tid. Kram!!

Hur har era födelsemärken sett ut? Ska kolla ett jag har i pannan, min pappa gick bort i cancer när jag var tonåring. Samt en vän. Denna sjukdom! Även om jag aldrig haft den så tänker jag på den nästan varje dag, då pappas är ärftlig. Tack och lov finns det mycket hjälp idag om man hittar i tid.

Det som var helt galet var att mitt märke var relativt jämt o fint i kanterna, brunt, såg inte på ngt sätt konstigt ut som när man ser skrämselbilderna varje sommar i Aftonbladet MEN det hade vuxit lite under våren från 3mm-5mm jag kunde inte säga vad det var men ngt var inte detsamma o jag fick bara en känsla att det inte var bra.....vilket det visade sig.

Mitt har också vuxit... Från liten prick till inte jätte stor... Men i jämförelse så är den stor med innan. Men den buktar ut och kliar. Måste ringa och boka... Men är ändå jämn, men känner att jag är orolig.

ja kolla upp det bums!

Anonym - Känner precis som dig, känns som att en tsunamivåg har sköljt över mig och att mina fötter inte ritkigt kan nå jorden igen! Jag kan inte riktigt få bort den där enorma dödsångesten. Jag vet också att läkarna sagt till mig att dem fått bort allt med goda marginal.. men jag kan inte riktigt släppa oron. Hur har du gjort? Har du fått någon hjälp av t ex psykolog eller något annat? Vet inte riktigt om jag egentligen hade behövt och prata med någon om detta. Känner mig så vilse.

animegirl - Min såg inte iheller så olik ut mina andra leverfläckar.. den hade dock vuxit väldigt mycket på väldigt kort tid, upptäckte den förra vintern och då va den ganska liten, när det sen va sommar va såg den ut precis som en leverfläck innuti, men runtom så va den nästan lite genomskinlig och en aning röd. Den kliade inte, gjorde inte ont, den va rund i kanterna och hade inte börjat och sprida ut sig. Som "anonym" säger så såg den inte alls ut som alla dem skrämsel bilder som tidiningarna visar.

Jag hade egentligen inga besvär av den överhuvudtaget. Bara det faktum att jag blev orolig eftersom den växt sig så stor. Så jag bestämde mig för att ta bort den. Har tagit bort leverfläckar förr eftersom jag är väl medveten om att jag är väldigt ljus i hyn.. och har solat en hel del solarium, även solat mycket och hårt när det varit sommar eller jag varit utomlands. Slarvat med solkrämen har jag också gjort.

Det konstiga är, att när jag va hos doktorn som skulle ta bort den så kollade han på den, kände lite.. sen sa han att; nä, denna är inte farligt! Men vill du ta bort den så kan vi göra det!

Det gick en månad.. jag tänkte inte ett skit på leverfläcken mer, tyckte det va skönt att den va borta! Då får jag telefon samtalet, det är läkaren; han säger att jag måste komma in aukt!! Dem har hittat farliga celler och dem måste skära bort mer på mitt ben. Så det gör dem. Det som jag tycker att doktorerna har gjort fel när det gäller mig är att dem har ingett mig en känsla av att allt är bra fast att det inte har varit det! Jag fick inte veta något på flera månader. Inte förren jag åkte in till kirurgen.. då berättar kirurgen för mig att det är malingt melanom.

Låter helt galet men jag bad läkaren skriva på en lapp "du har inte större risk än någon annan efter borttagandet att få malignt melanom" jag brukar läsa på den då o då men sedan finner jag väldigt god tröst i att varje höst/vår gå till hudläkaren o titta igenom kroppen o eftersom man haft diagnosen malignt melanom så är dom väldigt frikostiga att kontrollera, ibland får det bara skölja över en men jag tillåter mig inte längre att fastna i känslan...skölj över o bort.

Har samma erfarenhet som du...när jag var där så sa hon oxå att den inte ser så farlig ut men att man ändå tar bort den, ngr veckor senare ringer dom o vill att jag kommer in akut och att jag tar med en anhörig!! fy fan höll på o skita på mig. Jag tror att det är därför som vi båda mår så dåligt av o till för att man verkligen inte fick signaler om att det var ngn fara. Hade märket varit asäckligt och doktorn sagt " ja detta ser inte bra ut vi kommer återkomma" då tror jag man hade varit mer förberedd..(eller inte) men att gå från "tja inte så farligt" till värsta sortens hudcancer...klart man får åverkningar.   MEN låt det inte ta över..
  

Anonym - Jag är också uppskriven på en bevakningslista, kommer gå 1 gång i halvåret nu några år framöver och kolla hela kroppen. Har redan varit där en gång för typ 3 månader sen.. så om 3 månader är det tid igen.

Ja, jag tror också att det kanske kan vara därför vi mår som vi mår. Ska ta till mig ditt råd! Detta ska inte ta över mitt liv. Måste fortsätta att leva och känna glädje. Men det är lite svårt just nu när jag känner att ångesten tar över lite då och då. Det är så konstigt.. om morrnarna så mår jag bättre, det är precis som att när jag vaknar så är det precis som att jag har "glömt det lite".. sen under dagen kommer ångesten, då tankarna börjar och snurra igen. När jag känner av ärren, speciellt det på magen.. det är ju det som är nyast.. emellanåt så stötter jag till det och då gör det lite ont. Och då blir jag arg.

Vet att detta kommer ta tid att smälta, har funderat på och gå till psykolog och prata. Men egentligen är jag en sån person som vill klara av allting själv. Hatar att känna mig svag. Men nu gör jag det. Så det är väl bara att inse.

Men Tack så jätte mycket för att du ville berätta din historia. Det har hjälpt mig en hel del. Veta att det är fler som har varit med om det jag kämpar med just nu. Som har känt samma känslor som jag känner nu, och gör det fortfarande. Veta att livet går vidare. Tack så jätte mycket <3 Skickar iväg en STOR KRAM till dig!

Animegirl - Tack för dina stärkande ord! Dem värmde verkligen! Ska ta till mig det du har skrivit! Tack så jätte mycket! Kram