47 år?

Jag fick min son två månader före min 44-årsdag. Innan dess hade jag haft tre missfall då jag var 41-42 år och testat IVF två gånger (blev inte gravid). Möjligen "boostade" IVF nr 2 (utan nedreglering) min kropp så att jag kunde behålla graviditeten - jag blev gravid med sonen två månader efter IVF nr 2. Jag tog progesteron och trombyl i början av graviditeten, vilket kan ha hjälpt.

Jag har blivit "spontan"-gravid två gånger efter att min son kom till världen men dessa slutade med missfall, jag var då 45,5 år respektive nyss fyllda 47 år. Jag är nu nyss fyllda 49 år och har regelbunden mens (och ägglossning, av allt att döma) - inga klimakteriessymptom, vad jag har märkt (dock fick jag vallningar när jag åt mycket soja-produkter under en tid för ett par år sedan, men det är en annan historia). Jag har haft någon enstaka utebliven mens under de senaste åren. Jag hade massor av utebliven mens då jag var i 30-årsåldern, och var mer eller mindre infertil, men det berodde på en (godartad) tumör på hypofysen. Efter min sons födelse tog det bara två månader innan jag fick tillbaka mensen och det trots att han ammades fram 17-18 månaders ålder. Jag har ätit i huvudsak (c:a 70%) ekologisk mat i c:a 15 år och huvudsak vegetariskt (men inte helt) i över 30 år. Men jag rökte också i 15 år.

På ett plan skulle jag väldigt gärna vilja ha ett barn till, inte minst för att vår son längtar efter ett syskon. Han skulle bli en underbar storebror! Min man vill väldigt gärna också (han är 6 år yngre än jag - och frisk som en nötkärna). Eftersom vi är en liten släkt, och sonen inte har någon släkting i sin egen ålder (på min sida finns det två kusiner, som blir 18 respektive 17 år i år - vilka vi inte umgås med, och min mans bror, som fyller 40 i år, har ännu inga barn) så känns det som att han kanske kommer att känna sig ensam längre fram i livet. Å andra sidan kommer han att, förhoppningsvis, bilda en egen familj, med egna barn, och då blir han inte ensam, trots allt.

Jag vet att om jag fick ett barn till så skulle jag vara fylld av kärlek även till det barnet.

På ett annat plan känner jag att jag faktiskt ÄR för gammal för att bli mamma igen. Det ÄR slitigt att vara småbarnsförälder. Jag hade en jättebra graviditet och var vältränad sedan många år tillbaka. Dock har jag haft en hel del krämpor, framför allt inflammationer i leder och rygg, samt två diskbråck och ischias, efter att min son föddes (jag har alltid haft tendenser till detta, men det "blommade" verkligen upp efter sonen). Detta har varit extremt tröttande, det måste jag erkänna. Sedan hjälpte det, självklart, inte att min egen mamma fick diagnosen obotlig cancer då sonen var 5 månader och dog när har var 11 månader. Hon blev bara 75 år (min egen farmor blev 90 år, hon dog när jag var 41 år, och min mormor blev 92 år, hon dog när jag var 35 år). Jag blev, antagligen, extra trött och sliten av sorgen också, så klart, och inte enbart av all sömnbrist (STOR sådan), kroppssmärta etc. som småbarnstiden har inneburit.

Sedan är det ju fantastiskt, underbart, ljuvligt och ett STORT äventyr att ha barn och vår son är vår största glädjekälla i livet. Han själv verkar också trivas mycket bra med att finnas till.

Summan av kardemumman. Det är INTE omöjligt att bli gravid när man är 47 år. Det är dock mycket svårt att behålla en eventuell graviditet. Dock, inte heller det är omöjligt, det har ju flera inlägg här påpekat. Till er som verkligen vill: ge inte upp! Ingen annan kan säga "enough's enough", bara ni själva.