Funderar på att lämna. Hur bestämmer man sig?

Det generella rådet jag brukar ge är: separera aldrig när barnen är under två år.
Innan dess är det bara en företag att ha familj. Men sedan brukar det lätta, först då tror jag man kan skilja på om det är partnern eller något annat man är less på. Barnen är värda dom åren i ovisshet.

Kram och lycka till. 

Bra skrivet! TS, om jag hade varit dig så hade jag stannat kvar. Jag har varit tillsammans med min partner i ganska många år och kan säga att ibland finns inte den romantiska och himlastormande kärleken där. Vardagen flyter på helt enkelt. Men så gör han något som väcker det hela till liv igen och jag skulle inte byta ut honom mot något i världen.

För hur lockande det än kan kännas på andra sidan så kan du ju fundera på hur kul det är att vara ensamstående, att barnen ska få massa bonusföräldrar hit och dit, pengar, boende, boende och avlastning.

Så länge han bryr sig om dig och barnen, sköter sitt jobb, tar sin del i hemmet så finns det anledning att fundera både en och två gånger.

Men självklart är allt upp till dig! 

Tusen tack för bra råd! Jag har resonerat lite så jag också, samtidigt känns det fel om jag skulle välja att "stå ut" några år, och sen lämna honom när jag har allt mitt på det torra (dvs utbildning + jobb). Då känns det som om jag bara utnyttjat honom under den här tiden, även om det absolut inte är min avsikt.

Jag tror jag skulle ha det enklare som ensamstående på många plan. i dagsläget har jag i praktiken 3 barn att se efter. Min sambo har dessutom många ideer om hur saker "ska" vara, det slipper jag om jag bor själv. Separerar vi skulle jag också få "avlastning" den tiden sambon har barnen. I dagsläget har han aldrig hand om dom. 

Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag inte kommer separera nu. Både jag och sambon hoppas ju att det ska bli bättre. Men saker och ting löser sig sällan av sig själva, och jag har svårt att se en gemensam framtid för oss. Jag försöker dock, Nu har jag ordnat barnvakt så vi ska få ca 2h för oss själva då vi ska på ett "event". Så får vi se om vi fortfarande "kan" umgås med varandra.  

Har ni pratat om det? Om inte är det väl tid att sätta sig ner och öppet diskutera dina och era funderingar, inklusive om ni ska fortsätta tillsammans eller inte. Saker löser sig ju inte som du säger, utan man måste hitta vägar att lösa dem på. Och om man inte diskuterar dem går det sällan. (Jag är själv ingen expert i praktiken, men det är ju teoretiskt så det funkar.) Som du säger, om du i framtiden bara lämnar efter att du blivit klar med en utbildning utan tidigare diskussioner, kommer det antagligen inte tas emot bra av maken, utan han kommer kanske med rätta att känna sig utnyttjad. Kanske ett nytt intresse ni kunde skaffa tillsammans och få lite nya saker att prata om kunde hjälpa....?

Håller med!

Ett tips kan ju också vara att kanske försöka få till lite egentid bara ni två? Kanske försöka ordna med barnvakt en helg och åk iväg och ta in på hotell eller liknande. Går ju lika bra att göra i samma stad också, det har jag och min sambo gjort, även fast vi inte har barn. Men ibland behöver man göra något speciellt för att väcka glöden. Ät en god middag, bada bubbelbad tillsammans och prata!

Vi har absolut pratat om det och vid några tillfällen har jag sagt att jag vill separera. Sen har sambon lovat att "bättra sig" och så har vi fortsatt i samma gamla mönster i alla fall.

Vi är inte riktigt överens om vad problemet beror på. Jag tycker problemet är att vi inte umgås och har trevligt ihop. pratar med varandra. Det räcker ju med att man har sällskap i köket medan man lagar mat eller att man tittar på nyheterna tillsammans. Men sambon sätter sig gärna själv framför datorn om han har möjlighet till det.
Han tycker problemet är att vi inte har tillräckligt med sex, vilket gör att han inte känner sig älskad och behövd.
Själv vill jag inte ha sex med en "främling". Börjar vi umgås med varandra och får tillbaka gnistan kommer väl sexet på köpet. men att gå från andra hållet (sex först, tycka om varandra sen) känns främmande för mig. 

och ang "utnyttjandet" så har jag kommit på att det är mest bara en känsla hos mig, för vi har diskuterat det mycket, ekonomin, och är väldigt överens och "rättvisa" med pengar. Jag drar mitt strå till stacken också när det kommer till ekonomin så det handlar inte om något regelrätt utnyttjande i den frågan.. 

Jag har ordnat med en barnfri aktivitet för oss i slutet av månaden, jag hoppas det resulterar i något positivt :)

Jag hoppas att det ordnar sig för dig TS. Känns ju trist att behöva separera för att få hjälp med barnen. Han har väl inte ork eller motivation att ta tag i något, för att han vet att du ordnar upp med allt. Ta ett steg tillbaka och låt honom sköta familjen en vecka. 

Det är först när man slutar att städa, diska och allt annat som den andra kanske märker hur mycket det är man egentligen gör.

Fan vad trist det är med män som inte lärt sig att sköta och driva en familj innan de flyttat hemifrån...  Och jag blir irriterad över att han tycker att det är sexet som gör att relationen är dålig. Säg åt honom att förspelet börjar med att han tar hand om sina barn, går ut med soporna och tar disken. 

Ni får nog ha ett allvarligt snack. Självklart vill han skylla på sexet, för då är ju allt ditt fel, och han oskyldig till allt. Men det håller ju inte i längden. Menar han på fullaste allvar att han skulle ta sin del av arbetsbördan i hemmet om han fick ligga lite oftare? 

Jag kunde ha skrivit denna trådstart själv och allt som TS skrivit.

Nu 5 år senare driver jag och min man fortfarande företaget tillsammans. Nu helt utan sex, det var nu över 2 år sedan vi var intima med varandra.

Tiden går men jag sitter en sist där jag inte kan skaffa eget boende just nu, då jag inte har ett fast arbete. Men visst finns tanken att vi borde separera men företaget "Familjen" går så bra. Vi trivs ihop, tar gemensamt hand om barnet och delar på det mesta hemma.

Men det är så tråkigt utan passion... och som det verkar är ingen av oss intresserad av att väcka någon ny passion...  vi bara tar hand om företaget.

Försök få liv i passionen och skaffa er egen tid tillsammans innan tiden har gått för långt! Annars består familjelivet mycket av tråkig vardag och att sköta just företaget. Men lite passion behövs för att det också ska bli roligt.       

Han säger ofta att han inte förstår hur jag klarar av att sköta allt, att han aaaaaldrig skulle klara av det. Jag försöker ta det possitivt att han faktiskt ser allt jobb jag lägger ner. Men i ärlighetens namn blir jag mest bara provocerad. Det är ingen jäkla raketforskning att sköta hem och barn liksom. Menar han på allvar att han inte skulle klara av det så är det ganska oroväckande.

Jag har försökt ibland att inte göra allt för mycket hemma, men då byggs det bara på hög och jag mår dåligt av att se all skit. Både disk och tvätt växer ju lavinartat och det får jag spel på efter några dagar. Jag kan ju inte laga mat i ett kök där det står smutsig disk över allt... 

Jag får kanske testa att ha massvis med sex ett tag, och se om det blir nå bättre. Men jag tvivlar. Dessutom har vi ju småbarn, så speciellt mycket egentid för sex blir det ju av naturliga skäl inte (men det är ju också mitt fel så klart...).