hemskt tråkigt förhållande, vad ska jag ta mig till?

Jag och min sambo har varit tillsammans i 11 år. Som alla förhållanden går det upp och ner, men nu sista året har jag känt mig så uppgiven. Min sambo tycker om att vara för sig själv -behöver mycket egentid, vilket jag alltid gett honom, även sedan vi fick barn för 4 år sedan. Han reser mycket i jobbet och är därför borta en vecka här och en vecka där (totalt ca 3 månader per år, men fördelat så att han är borta MAX två veckor åt gången). jag jobbar 90% nära hemmet, medan han jobbar heltid med pendlingsavstånd. han är med andra ord borta hela dagen, vilket medför att jag lämnar och hämtar på dagis, jag handlar, städar, tvättar, lagar mat och håller ordning här hemma. jag ansvarar för allt med vårt barn. delvis är jag "snäll" och delvis är han "sur". kommer han hem och middagen inte är klar eller det är skräpigt på golvet så suckar han irriterat och fräser något om att "fan också, jag som var så hungrig!" eller "det ser alltid ut som skit här!" edyl. då blir det ju så att jag tar på mig mer än jag egentligen orkar, för att jag blir så ledsen när han klagar (känns som om det är MITT fel att det ser ut som skit eller att han får vara hungrig). efter middagen hjälps vi åt med disk, sedan dricker han kaffe och sitter vid datorn ca en timme, medan jag leker/spelar spel/går ut en stund edyl med vårt barn. ca 2 kvällar/v åker han och tränar eller träffar kompisar och nån kväll i veckan jobbar han över. på helgen festar han gärna. jag är just nu gravid, och har ändå bara kompisar med barn så för mig blir det inte så ofta att gå ut eller träffa någon kompis. isåfall träffar jag kompisar tillsammans med barn, så har aldrig någon egentid som han har. ändå klagar han mest. de kvällar han är hemma turas vi om att lägga barnet, men eftersom han är borta mycket blir det såklart mest jag. hemma tar han aldrig tag i något -jag får be honom göra sånt jag inte klarar av (hänga upp lampa i hallen så man kan SE något där bad jag honom om för 2 år sedan -det är fortfarande inte gjort "Fan vad du tjatar!").

jag har försökt prata med honom om att jag mår dåligt över hans sura humör, men han får en sån aggresiv försvarsställning och fräser bara tillbaka "MEN DU DÅ!" typ. kan verkligen inte prata om det. han erkänner själv att han blivit surare sista året, men vet inte varför. han vill inte heller ha sex med mig, han tycker inte det är roligt längre säger han. han tycker att jag ska överraska honom med något nytt när vi har sex -snacka om att sätta press på mig! jag blir helt låst. vi kysser inte ens varandra -om inte jag ber om det. känns ju inte så kul.

  jag har seriöst funderat över att lämna honom, men FY vad hemskt det känns när jag tänker på det på allvar. jag älskar honom när han är glad, när vi har semester och hjälps åt mer, men tiden då han är otrevlig är så överhängande att jag snart inte orkar mer. häromdagen sa jag att jag hade magknip -han svarade inte ens! "hörde du vad jag sa?" undrade jag. "ja, men vaddå vad ska jag säga?" svarade han då. ska man inte bry sig om den man lever med? det är väl klart man säger något, eller?!
vill ha en kärnfamilj för mina barns skull, men jag skulle ju verkligen må bättre utan honom! fast bäst skulle jag må om han bara kunde vara sitt glada jag.
jag har föreslagit att han ska gå ner i tid på sitt jobb, men det påstår han att vi inte har råd med. jag har även föreslagit att vi ska "prata med någon", men sånt sysslar inte HAN med.
när jag tänker på den stundande förlossningen vill jag inte ens ha med honom där, han bryr sig inte ett skit om hur jag mår eller vad jag funderar på inför förlossningen. när jag är inne på familjeliv skrattar han åt mig, som om inte HAN skulle behöva "läsa av sig" lite om HAN skulle gå upp 20 kg i vikt och sedan föda ett barn! han har inte ens erbjudit sig att fota magen. förra gången jag var gravid fotade vi magen typ varannan vecka, nu har vi inte ens fotat nåt fast vi är mer än halvvägs.

nog gnällt från mig. vad FAN ska jag göra? :(