Hallå alla bonusbarn!!

Jag har både en styvpappa och styvmamma - och  jag är en bonusmamma själv. 

Jag har som "måttstock" att göra allt som de inte gjorde, och inget av de dom gjorde. 

Min styvpappa var länge min favorit, och han älskade mig och min äldre bror mycket. Dock, när Mamma och han fick en son tillsammans så ändrades allt. Vi var inte alls lika viktiga, bråken blev större och jag kände sånt avsky för honom då han var psykiskt nedtryckande. När jag och min lillebror blivit äldre började både han och jag att säga ifrån och ifrågasätta hans beteende mot mig (min äldre bror hade redan flyttat). Det blev väl bättre, och jag har accepterat att han är en enstöring och gubbgrinig! :p

Min Styvmor hade 2 döttrar sedan tidigare. Och det stod klart från början att vi mest var i vägen, och vi fick sedan veta det på ett eller annat sett de kommande åren. Ännu mer när Pappa och hon fick barn tillsammans (då även hennes döttrar blev utanför).

Kan tilläggas att min Mamma alltid stod upp för oss (och var nära att flytta ifrån honom), men min Pappa gjorde det aldrig. 

Jag kan säga (med handen på hjärtat) att jag kan vara för hård mot mina bonusbarn. Men jag försöker varje dag att prata mer och skälla mindre. Varje nattning så är jag noga med att de förstår att jag älskar dom mycket, och varje gång de kommer tillbaka från Mamman så talar jag om precis hur mycket jag saknat dem.

Jag HOPPAS också att jag kan vara så pass "bra" att jag inte kommer göra att de känner sig utanför när jag och min sambo skaffar en knodd tillsammans. Jag vill aldrig att de ska uppleva det jag gjorde!

Jag tror att mina bonusar tycker bra om mig, då de på eget bevåg kommer och gosar med mig i soffan och säger att de älskar mig/tycker om mig. Kanske finner de en trygghet i att, hur arg jag än varit på dem när de gjort något dumt - så får de ändå höra att jag älskar dem vid dagens slut!