När älskar man någon?

Otroligt svårt att säga... Men jag tror att indikationer på att man älskar någon är att man saknar människan mer än man saknar andra människor när han/hon inte är där (och då inte bara saknar att ha någon där som är snäll och rolig, utan sakna verkligen precis den här människan), att man kan tänka sig att leva med den här människan under resten av livet och att man kan tänka sig att göra mycktet för för människan i fråga.

Jag vill också säga att låt det ta den tid det tar. Du måste inte vara säker på att du älskar honom just nu. Njut av relationen och låt det komma när det kommer! Jag tror att man kan behöva lite tid för att känna kärlek

Efter vi hade varit tillsammans i ett halvår, ungefär, kom han hem till mig. Han var trött och tjurig på en arbetskamrat. Han satt vid mitt köksbord, med huvudet i händerna och bara suckade. Då insåg jag att jag verkligen älskade den här karln.
Det bara kom, och utan att hejda mig sa jag det till honom. Han blev väldigt förvånad och tittade på mig som om jag sagt att jag kunde flyga. Jag sa att jag bara kände för att säga det, sen frågade jag om han ville ha kaffe. Ville inte tvinga honom att säga tillbaka. Vi pratade på och allt var som vanligt. När jag plockade bort kopparna, tog han tag i min arm och drog mig till sig och sa att han älskade mig mer.

Jag kommer nog aldrig glömma den gången!

Det har varit olika för mig. Men min nuvarande sambo o jag visste redan efter ca . 3 dagar att vi älskade varandra. Fast å andra sidan hade vi då haft mailkontakt under 6 månader, fast på en rent vänskaplig basis. De riktiga känslorna kom inte förns vi träffats fysiskt.

Men min första sambo kände jag aldrig att jag älskade honom som i kärlek. Jag älskade nog honom som vän mer. Jag kände att det tog emot att säga att jag älskade honom, och jag kände mig inte nöjd och tillfreds med livet.

Med min nuvarande kände jag det nästan på en gång. Det kändes som om jag skulle spricka om jag inte fick säga det till honom efter bara några veckor och jag har aldrig någonsin känt så här. Han är mitt livs kärlek.
Det är något helt annat än förälskelse, det är äkta kärlek helt enkelt.

Vad intressant att höra allas olika historier!!

Det som förvirrar mig mest i min situation är att jag hade så starka, klara kännslor för mitt ex. Var verkligen dö-kär och super-attraherad. Jag kunde verkligen dö för hans skull, på riktigt alltså. Men så klart, så stark kännde jag ju inte på en ggn. Det tog ju faktiskt ett antal månader och väldigt tät kontakt. (flytade ihop efter 2 dagar!!!)

Den här ggn känner jag mig trygg och som att jag verkligen har hittat ngn som förstår mig.

Förra rellationen var som en berg-och-dal-bana, medans det här känns som att åka landsväg. Inte alls negativt menat, men att det är så annorlunda den här ggn. Vad betyder det?

jaa du det var en svår fråga. men jag vet att min sambo sa jag älskar dig före mig i alla fall. När han sa det blev jag mest chokad, men tyckte så klart att det var jätte gulligt. Då hade vi varit tillsammans i ca 6 månader. Jag tror att jag sa det ordentligt när vi firade våran 1 års dag. han ville då att vi skulle förlova oss,men eftersom att han innan vi träffades hade varit förlovad. så känns det för mig som att han bara ville göra det för att det var gulligt och för att han skulle veta att det skulle vara han och jag en tid framöver. Jag sa i alla fall Nej och han blev lite ledsen. Men när vi hade varit tillsammans i ett och ett halvt år, så insåg jag helt plötsligt att han var den killen jag kunde tänka mig att flytta i hop med.. Det var nog då kärleken tog lite mer fart. Vi förlovade oss då och från den stunden har det bara kännts så rätt att det ska vara jag och min sambo. Nu har vi varit tillsammans i 5 år och när vi är ute och festar och det kommer fram en kille och stöter på en. så tar jag inte det som någon komplemang, utan jag blir mer sur.. Tycker det känns så konstigt.. Det är bara min kille som får göra nått sådant och sen tittar jag inte så mycket på andra killar heller. jag blir liksom bara attraherad av min sambo. Sen är man kär när man går hela dagen och längtar tills man ska få träffas, även om man bor tillsammans och kanske redan har träffats på morgonen. Sen är kärlek även när man axceperar varandras brister och tycker om varandra lika mycket ändå. Ja så tycker jag kärlek är i alla fall. men visst är det svårt. för kärlek kan ju se annorlunda ut. MAn älskar sin sambo på ett sätt och sina barn på ett annat...

TS: Alla relationer är annorlunda och det är därför inte alls konstigt att du känner annorlunda inför din nuvarande kille! Fäör mig är den där tryggehtskänslan du beskriver en stor del av kärleken till min man. Att man känner olika med olika männiakor beror ju både på att de är olika och att man själv ändrar på sig. Du kanske helt enkelt inte har behov av att känna spänning och himlastormande förälskelse på en gång just nu? Eler är det så att du inte trivs med att känna som du känner? Känns det för dig som om något fattas. skanr du något? eller är du lycklig och tillfreds?

Lum: Ja du, det är så konstigt alltihop. Vill inte diskutera det här så mycket med mina vänner då dom blir så partiska med mig. Känns som om flera av dom vill bara att jag ska ha en kille efter allt jag gått igenom.
Till din/dina frågor: Jag är nog egentligen väldigt tillfreds med att det inte är så mkt spänning och himlastormande förälskelse. Faktiskt. Men det är bara så ovanligt för mig. Tidigare har det liksom varit allt eller inget, så att säga, med kännslorna. Nu är det lugnt och tryggt på ngt sätt.

Ibland känner jag så oerhört starkt för honom (den nya) så jag får nästan hålla tillbaka och ibland blir jag nästan irreterad på honom. Får för mig att jag kanske letar fel. Men vi pratar i timmar i telefon och han säger saker ingen annan tidigare sagt. Allt ifrån små detaljer till riktigt stora ord.

Alla har väl mer eller mindra en "mall" för hur man önskar att ens partner ska vara och han passar in så otroligt bra! Ibland blir jag stum för att han säger det jag önskar att han skulle säga. Samtidigt saknar jag pirr, men måste man ha pirr? Är det nödvändigt för att gå vidare?

Hm, ja, är det nödvändigt med pirr...? Jag tror att om du är lycklig och tillfreds kanske du inte ska leta efter det som inte är där utan vara glad för det som är där. Bara lev i det utan att fundera så mycket! Tids nog förstår du om det inte skulle vara "den rätte". Men det är viktigt att du inte pressar dig själv att känna något du inte känner. OM du inte känner ttt du kan säga att du älskar honom så behöver du inte. Bara njut av livet när det är bra!

När det gör ont av att tänka sig ett liv utan den personen.Då vet man att man älskar den.

Lum: Du har så rätt. Ska ta det lugnt och se vad som händer utan att tänka för mycket.
Han ska komma hit i helgen och jag är mkt glad och förväntansfull inför det...

När vi träffades och det sa klick hade vi kännt varandra i ca två år före det och aldrig tyckt om varandra... helt ärligt näst intill hatat varann!!! Men sen sa det klick, och efter bara några veckor kände jag mer för honom än vad jag någonsin gjort förut för nån. Och jag kunde absolut säga jag älskar dig då och mena det 100 %!!! Han sa det i samma veva första gången och idag är vi gifta och mycket lyckliga!!

Fie: Vilken rolig och fin utveckling!!!!