Min dotter är så svår att nå fram till

Jag har en 9-årig dotter som alltid varit otroligt envis och trotsig. Det har varit otroligt många konflikter mellan henne och hennes två äldre systrar.
Mina två äldsta är väldigt reflektiva, man kan prata med de som man pratar med vuxna, de förstår när man pratar självkänsla, självförtroende, osäkerhet, grupptryck, självbild mm. De är 10 och 13 år och har alltid varit så mogna och förståndiga.
Min 13-åring kom på helt själv att hon skulle försöka ändra sätt att vara gentemot sin samarbetsovilliga lillasyster, eftersom hon fick för sig att lillasyster kanske skulle bli annorlunda om hon bemöttes annorlunda.

Vad som tex svårt att förklara för den yngsta är att man inte kan hålla på och styra och ställa och planera för saker som involverar andra, utan att prata med de andra först. Hon har ofta villkor för att om hon ska städa i ett visst rum så gör hon det bara om en viss utpekad annan familjemedlem hjälper henne. Hon kan också börja styra och ställa med fika, eller planera en uppvisning, som hon sedan kräver att alla andra ska vara med på. Vi kör så ofta fast när vi ska försöka tala henne till rätta. Vi har tusen gånger försökt förklara att man inte kan bestämma så mycket om andra. Man kan ha önskemål, men man kan inte kräva. Men jag tror inte hon förstår eller inte vill förstå eller vad det nu handlar om. Min make har lite mindre tålamod med hennes sätt och det händer att de skriker åt varandra.

De två äldre som är mer friktionsfria gör i princip aldrig något som leder till att någon behöver höja rösten. Till och med att jag har sagt till dem att de får träna på att vara lite mer olydiga... Detta har gjort att de har svårt för de gräl som ibland uppstår, de är liksom inte vana. Lillasyster kan ge svar på tal och skrika tillbaka när pappa blir arg, medan de två äldre kan börja gråta.

Nu blir det att jag förklarar en massa runtomkring, men det som är min egentliga huvudfråga är att jag har försökt prata med lillasyster när det är lungt, alltså inye i samband med ett gräl, utan när alls är lungt och stilla, så har jag försökt prata med henne hur hon mår, hur det känns, hur hon själv skulle vilja att det var osv, men jag upplever att det inte går att nå fram till henne och hon byter alltid samtalsämne och börjar prata om helt andra saker. Det här gör mig så ledsen för är det något jag verkligen vill kunna så är det att prata med mina barn.

På många sätt är hennes starka vilja och envishet också en tillgång, tex när hon bestämde sig för att lära sig simma före ett visst datum - och fixade det. Visserligen då att hon bestämde att hon skulle till badhuset och dit kan jag ju inte släppa henne ensam, så jag åkte fast jag inte hade lust. För att jag kände att hon var så himla taggad och att det faktiskt var något bra hon kämpade för. När hon lärde sig simma så blev jag så himla stolt över henne. Hon bestämmer sig för något och så driver hon igenom det på gott och ont.

Men jag önskar så att vi kunde prata om de problem som ändå finns, utan att hon ska byta samtalsämne hela tiden.

Hej!
Du berättar om och beskriver dina tre döttrar där de två äldsta verkar vara lika dig i förhållningssätt och personlighet. Dvs ni är reflekterande personer med ett inkännande och eftertänksamt sätt att gripa er an livet.
Din yngsta dotter är en annan sort. Hon gillar inte att reflektera och är inte så intresserad av vad andra tycker och känner. Däremot har hon en mycket stark vilja, sätter upp bra mål och genomför det hon har föresatt sig, på sina villkor. Hon kan också då få med sig andra, men inte alltid. Du låter ana att hon kanske är mer lik sin pappa.
Nu vill du att hon ska bli som du och dina två äldre döttrar eftersom det enligt din mening fungerar bra.
Det är en god tanke att man vill dela med sig av det man tycker är bra förhållningssätt att möta livet med, men som du redan sett är ju inte barn några vaxdockor som kan präglas utifrån de vuxnas önskemål och tur är nog det. Alla barn har sina grundpersonligheter och de kan skilja sig åt mycket inom en familj eller vara lika.
Därför måste varje barn få stöd att utvecklas till den person den har förutsättningar att bli. Och då är det viktigt att tänka på att det inte finns en sort som är bra och någon annan som är dålig. Alla personligheter har styrkor inom vissa områden och svagheter inom andra.
Detta hindrar inte att man kan hjälpa den som saknar läggning för reflektion att bli medveten om att det kan hjälpa ibland att tänka efter före, men man ska inte göra det till en livsuppgift att ändra på barnet så att det blir ett likadant barn som de andra.
Försök istället se till hennes förmåga att dra igång saker och fullfölja dem. Försök inte "prata förstånd med henne" utan svara på hennes sätt. Låt henne se konsekvenserna i handling. Vill hon att alla ska se hennes föreställning, visa henne genom att inte ställa upp. De stora flickorna kanske behöver träna lite på att hantera direkt konfrontation utan att man behöver lägga sig ner och gråta.
Som sagt, alla har något att lära av den som är annorlunda. Men det måste ske utifrån egna behov.
Med vänlig hälsning.
Margit Ekenbark

Min dotter är så svår att nå fram till

INNEHÅLL