Respekterar sjukhus om man vill bli sövd vid KS?

Ganska enkelt egentligen. Som JA77 skrivit så kan man aldrig kräva vård, däremot alltid neka en föreslagen behandling. Du har alltså all rätt att säga ”jag accepterar inte spinalbedövning”. Sen är den diskussionen slut. Personalen är då skyldig att erbjuda vård enligt nästbästa alternativ som du kan tänka dig att acceptera – och om barnet måste födas med kejsarsnitt så blir det ju per automatik under sövning. Kan barnet födas vaginalt finns ju alltid möjligheten att personalen säger att det får bli det istället eftersom det är mer riskfyllt med sövningen, men finns inte vaginal födsel som alternativ så finns det ju inte. Personalen kan inte säga ”då vägrar vi snitta” om det inte finns något annat sätt för barnet att födas. Och det är du som bestämmer under vilka omständigheter du accepterar att snittas för det är din kropp som ska opereras i.

Ansvarig för sitt och sitt barns liv är hon själv. Det är en absolut rättighet att vägra en föreslagen behandling och då måste personalen erbjuda vad de anser nästbästa alternativ till den föreslagna vården. Rätt att neka har man ALLTID.

Korrekt. Men om patienten nekar spinalbedövning och vaginal födsel inte är ett alternativ (som ju verkar vara fallet här av någon medicinsk orsak vi inte känner till) så återstår bara sövt snitt. Och det kan personalen inte neka då om barnet måste födas med snitt. Det är med andra ord TS som bestämmer, och det är tillåtet att utsätta sig för en högre medicinsk risk om man anser att det är gynnsammare rent psykologiskt.

Vi består av kropp och själ och TS ska gå ur det här med en god upplevelse för det är hennes största dag i livet vi talar om. Tyvärr anses gravida kvinnor bara vara behållare som ska tömmas och vad man gör med deras kropp och själ i den processen är oväsentligt. Jag håller inte med om det. Man ska leva med sin förlossning resten av livet och har rätt att ha en så bra upplevelse som möjligt utifrån sina fysiska OCH psykiska förutsättningar.

Men 80-åringen kan väl välja som alla andra att säga ja eller nej till operationen? Och då får personalen presentera nästbästa behandlingsalternativ.

Ja, vi är friskast av alla när vi föder barn så man kan verkligen undra varför merparten av alla förlossningar på sjukhus slutar med att ingrepp görs och kvinnans autonomi och integritet upphör att gälla så fort hon sätter stortån innanför dörren. Det är verkligen särbehandling: komma helt frisk och lämna med fysiska och psykiska skador för livet. För den cancersjuke är det förhoppningsvis tvärtom: komma sjuk och lämna frisk.

Sen för övrigt så är det väl inte livets största upplevelse att få behandlat sin cancer? Cancer är ju negativt och ingen ligger väl och hoppas att det ska bli ett minne för livet? En barnafödsel är vårt livs största händelse och ska ses som sådan. Skillnad på att operera ut ett barn och en tumör faktiskt.

Att man inte får ha en anhörig över natten om man är svårt sjuk och behöver stöd i sin dödsångest är naturligtvis lika fel. Men vid barnafödande handlar det ju faktiskt också om att det (vanligtvis) är TVÅ personer som får barn – en mor och en far.

Beträffande att diktera hur vården ska skötas så är det lika för kvinnan som ska föda och den cancersjuke. Båda besitter en absolut rätt att bestämma vilken vård som får ges dem. Det är ingen skillnad. Cancersjuka skriver inte brev nej, eftersom de oftast är i stånd att förmedla sin vilja även under pågående behandling. Men det är man inte alltid under en förlossning – det är skillnaden. Därför skriver man brev, för att brevet säger vad man eventuellt inte kommer att kunna säga själv när värkarna sätter fart på allvar. Fy sjutton för personal som inte ens inser det.

Det där är klassisk skrämselpropaganda: förlossningen som dödsfälla, lyd personalen och var tacksam annars ska du döööö. Eh nej, helt onyanserat. Men sen har du rätt i en sak: varken kvinna eller barn ska lida men, med betoning på varken kvinna eller barn (inte enbart barnet alltså).

Jag håller med dig generellt. Men om ett vaket snitt är så traumatiskt för TS att hon kommer att få långvariga psykiska problem som kräver psykologinsatser etc så är det inhumant, kostsamt och drabbar både henne och hennes barn ytterst negativt. Man måste väga in det psykologiska i riskbedömningen, ingen kvinna ska lida långvariga psykiska men av att föda barn om det kan undvikas.

Uppskattad kollega är en sak, uppskattad av patienterna en annan. Det sistnämnda får man väl hoppas är det viktigaste. Och är de flesta nöjda med sina snitt så är det bra, dock vore det ju bättre om alla var nöjda. Men förlossningsvården har en tendens att slå sig till ro om bara de flesta hade det bra. Lite spill får man räkna med... fast för dem som är det lilla spillet förändras livet för alltid.

Precis, lätt att glömma att det är människor man arbetar med när man står i operation efter operation och varje patient inte är unik utan bara ytterligare en i mängden som ska klaras av så snabbt och behändigt som möjligt så man kan gå hem nångång. Och hur en patient mår efteråt drabbar ju aldrig den som opererade (och inte barnmorskan som gjorde en felbedömning heller för den delen), det är bara att glömma folk så fort man är klar med dem. Det måste förlossningsvården verkligen få klart för sig – även om man bara är en av tusentals för personalen så föder varje kvinna bara barn 2 ggr i livet och det ÄR två viktiga dagar, de viktigaste av de 30.000 dagar vi lever i snitt. Och vi minns personalen och hur vi blev bemötta resten av våra liv, även om de inte minns oss.

Så vad gör ni då? Håller fast henne och ger spinalbedövning med tvång? Knappast möjligt. TS vägrar alltså spinalbedövning – vilket hon har rätt att göra. Om barnet måste födas med kejsarsnitt, ja, vad sker om ni vägrar söva och hon vägrar vaket snitt?

Inte alls aggressivt, låter bara så i text :) Undrar bara för jag har svårt för den där attityden ”om bebisen inte tar skada” (nej, det är klart att man inte vill) men bebisen är inte den enda som ska tas hänsyn till. Om mor tar skada så är det LIKA viktigt! Man får inte skada en person – oavsett hur mycket det gynnar en annan person. Men det låter alltid som att en födande kvinna är jordens mest oväsentliga varelse, hon ska stå ut med vad som helst med vilka konsekvenser som helst, för det är baaaara baaaarnet som räknas. Nej, det ÄR TVÅ personer som räknas, mor räknas minst lika mycket.

Vad som går först avgörs av kvinnan i det enskilda fallet för det är hon som har de juridiska rättigheterna. Prioriteringarna skiljer sig säkert mellan kvinnor, det finns ingen universallösning ”så här gör man i fall som detta”.