Är hon normal tonåring? Känner du igen dig?

Din beskrivning av din dotter, låter som en beskrivning av mig när jag var i den åldern....

Jag var väldigt elak och omväxlande mot både min mamma och pappa i den åldern, jag utvecklades väldigt tidigt, precis som din dotter. Hängde med äldre killar och  rymde iväg och vägrade komma hem och gjorde precis som din dotter gör idag.

Jag är 22år snart 23 år, så de är 10 år sedan jag hade detta beteende... Av MINA egna erfarenheter så tror jag det är en fas. Jag hade inte så stabil "kompiskrets" det var mycket svammel och jag hade inte riktigt någon att ty mig till, så jag var väldigt förvirrad och "morsan kan man ju inte snacka med lixom"  morsan och farsan skaffade nya respektive och jag fick många små syskon.

Jag vet inte om detta är någon som spelade roll, men jag tror att mycket handlade om vilka jag umgicks med, min trygghet i mig själv, jag hade väl ingen aning om vem jag var eller något.. så jag var väldigt förvirrad och trotsig..

I dagsläget så förstår man ju att man inte alls hade rätt, att man hade så fel och gjorde så mycket fel man bara kunde.. men jag kan nästan lova dig att detta beteende tillslut kommer gå över, jag vet inte riktigt hur man ska prata med någon som är i de stadiet, men det går över. För mig förändrades allt när jag började gymnasiet, jag böt kompiskrets och det var väldigt bra för min del.

Idag är jag själv snart mamma och har snart en egen stabil familj, ett hem och en UNDERBAR relation till både min mamma och pappa som jag pratar med VARJE dag och umgås med på ett väldigt moget och vuxet sätt :) så jag önskar att jag kanske kan komma med en liten solskenshistoria, att jag nästan till hundra procent kan LOVA att det går över :)

mina föräldrar kom till skolan, det gjorde saken bara värre... Jag tror egentligen inte de hade kunnat göra något, för dom gjorde inget fel från första början.

Det som hade räddat mig, var nog om jag först och främst hade haft en annan kompiskrets, och om jag inte hade varit så naiv. Jag var väldigt naiv, och ville göra alla nöjda och glada för att bli respekterad. i dagsläget vet jag att jag hade blivit mer respekterad om jag varit mig själv.

Kanske du kan, istället för att "prata" om problemet, försöka lirka in lite andra saker, som att du och hon går och shoppar någon dag eller typ att ni reser bort en helg, bor på hotell och typ har tjejhelg, som en kompis, istället för mamma, då kan du kanske få henne att öppna sig lite mer, och du kanske kan få förtroendet av henne att hon faktiskt kan prata med dig, hon behöver inte vara rädd att du skall bli arg utan du är där för att stötta och vägleda henne genom livet.