Klängranka eller kärleksfull? När blir man som partner FÖR kärleksfull?

att visa kärlek kan man gör på så många olika sätt, för mig är det inte bara fysisk närhet som är det viktiga utan också det där lilla kärleksfulla man gör i vardagen som gör att man spricker upp i ett stort leende hur tungt det än må vara med allt mitt i veckan. det där lilla extra som verkligen visar att min partner känner mig och vet vad jag vill ha och behöver.

kvävd blir det bara om kärleken är påtvingad och att man gör blir som ett tvång istället för att det är riktig kärlek.

Jag älskar kramar och kyssar och är extremt fysisk av mig med både mina vänner och min make, men det smäller högre faktiskt att jag kommer hem och han har vikt tvätten och äntligen fixat den där grejen på bilen som varit trasig länge, då är jag totalt såld och överlycklig resten av kvällen och som återigen gör mig glad på morgonen när han kommer hem från sitt nattskift och trots att han är sliten och trött ändå tar sig tid att göra frukost till mig och låter mig sova 5 min längre då han ser till att sonen vaknar och får torr blöja. Då älskar jag honom oändligt mycket.     

här är det tvärtom.. jag klarar inte närhet riktigt pga lite bakgrund, min man däremot ska kramas och pussas helst sitta fast på mig om han kunde^^ men eftersom alla tar just denna kropsliga kontakt olika så borde du inte oroa dig. vissa gillar att visa sin kärlek på många andra sätt som den ovan skrev. genom ord? att göra något som den personen tror den andra skulle tycka om?

känn inte att du ger förmycket förren han säger så, om han säger det behöver det inte tyda på att hans känslor svalnat utan att han inte klarar av samma takt som du.
oroa dig inte heller över det hela. alla är ju faktiskt olika och din kompis verkar aldrig ha upplevt kärlek för den delen^^

hur vi visar? min man jadu han köper mig små gulliga saker som han vet jag skulle tycka om, hjälper till i hemmet för att jag ska få vila, han ger mig sovmorgon då och då fast han jobbar sena kvällar, sen på det så ska det pussas och kramas ofta, hålla hand och andra små saker som det.

jag kramas då och då. pussar inte speciellt ofta, istället så rör jag vid honom varje gång jag går förbi för att visa att jag uppskattar honom, jag försöker ge honom sovmorgon så ofta som möjligt då han är väldigt slut, lagar hans favorit mat när han haft en jobbig och stressig dag (hans mamma handlar på hans jobb varje dag så jag får veta hur stressigt han har det:P)
köper små presenter, tar hand om små ärenden han inte haft tid att göra men inte viljat bett om hjälp med. och tar med honom ut på mysiga stunder utanför huset..

brukar piffa upp våran dotter sen kan hon och jag komma upp på rummet för att busa med pappa och skrämmas :p hon tycker det är skit kul sen är det bara vi 3 som ägnar oss åt varrandra.

ger honom massage om han har ont..

ja som du ser så är det inte mycket kramar och pussar utan mer vad vi gör för att underlätta vardagen för varrrandra. kärlek och känslor finns i så många olika former :) 

Jo precis så menar jag också, att man visar dels fysiskt men också i vardagen. Det där kärleksfulla i vardagen. Att man visar att man är glad att ses, ställer upp för varandra och bryr sig.

Men funderar när kärleken upplevs som ett tvång? När blir det föör mycket kärlek? Ifall man är på väldigt olika plan när det gäller behov av att visa och få kärlek, kanske den andra llätt kan anse det som för mycket?   

Om den andra förväntar sig att man själv ska vara lika dan kan det kännas kvävande. Alltså, någon som ständigt förväntar sig en massa mekaniska "älskar-dig" skulle jag spy på rätt omgående. Att ge är att GE, inte att förvänta sig att FÅ. Håller man ordning på det blir det knappast kvävande.

när kärleken går över i nån slags dyrkan då blir det läskigt och klibbigt påklistrat.

när ens handlingar blir ett "krav"  då är man ute på farlig väg. bara för att jag väljer att vara fysisk betyder inte det att man måste vara bokstavligen påklistrad vid sin partner 24/7.

och det där med telefonsamtal och sms har jag aldrig förstått mig på, vi pussas på morgonen innan jag går iväg, jag ringer och väcker maken från sin sömn på eftermiddagen och då pratar vi och kolalr läget och så blir det puss och kram och så hejdå. Sen ses vi ett par timmar senare och då har jag inget vidare behov av att skicka nåt sms eller ringa något samtal.

Men jag vet att många andra i min närhet hela tiden sitter klistrad vid telefonen och ringer hem stup i ett och skickar massa sms därimellan. Det är väldigt påklistrat och påtvingat anser jag.

Självklart kan jag skicka iväg ett sött kärleksfullt sms också,, men inte hela tiden .

och är vi ute på resturang eller på nån bjudning tillsammans har jag inte heller något behov av att sitta och hålla hand hela kvällen eller stå och hänga under hans arm och le förälskat eller hela tiden veta vart i rummet han befinner sig. Det känns läskigt tycker jag.              

Har man ett behov av att hela tiden bekräfta kärleken till sin partner FÖR sig själv hela tiden , då känns det som att man är lite på fel spår.