Min 1,5-åring har inget stopp. Äter som en vuxen.

Kan ni kanske få henne att dricka ett glas vatten innan varje måltid, det mättar ju lite?

Svår fråga faktiskt. Min dotter är 1 år och är också välidgt glad i mat. På dagis fick hon senast 3 port mat och då fick dom stoppa efter det. Sedan kan hon utan problem äta mellanmål några timmar senare. Plockar vi fram något på bordet är hon genast där oh kollar vad det är för gott hon får och äta denna gång.

På dagis tycker de att det bara ärbra att hon äter men jag är rädd att de ska tro att jag inte ger mitt barn mat och därför är så hungrig?. Dock är hon långt från underviktig så de måste ju förstå att hon får mat.

Kan du inte kontakta någon läkare då? säga att du tycker det är ett problem. MIn dotter är inte lika "matvrakig" som din:) men du ska veta att det finns fler barn som gillar mat:).

Att barnet går och rotar i papperskorgar efter mat och skriker hysteriskt låter inte normalt i mina öron. Känner ditt barn av att hon blir mätt? Läste någonstans, minns tyvärr inte var, att en del personer inte har fungerande signaler till hjärnan och de kan äta utan stopp (ofta med övervikt som resultat)

Jag hade nog inte godtagit vad BVC säger rakt av, utan lyssna på din magkänsla och kräv att de utreder om det är något som är fel.

Men är hon överviktig eller på väg åt det hållet? Om inte, skulle jag låta henne äta.

Min son är också väldigt matglad, men inte tjock, så jag tycker bara det är bra. Han är väldigt aktiv, så han behöver väl energin. 

Oj, nej jag tycker också att du ska kontakta läkare och inte godta vad Bvc säger rakt av.

Att hon äter mycket, till och med lika mycket som en vuxen tycker jag inte låter oroväckande, men beteendet känns inte sunt. Jag hade nog gått vidare med det om jag var du.

Det är helt korrekt att vissa människor saknar förmågan att känna mättnad, de har helt enkelt "ingen botten" och övervikt blir ofta resultatet. De kan utan problem äta tills de kräks om de inte stoppas av någon i omgivningen. Jag har själv sett det, dock hos en person med DS. Är hon "normalfungerande" i övrigt, inget funktionshinder?

Jag tycker att några av sakerna som du beskriver inte låter helt ok, det är ju faktiskt en väldig skillnad mellan att vara "matglad" och att vara fullständigt besatt av mat som din lilla tjej verkar vara, och jag tycker i allra högsta grad att ni ska kontakta läkare och strunta i BVC. De låter det mesta gå förbi, vare sig det är allvarliga sjukdomar, allergier eller annat. De har noll kompetens att öht ens avgöra om något är fel eller ej, så att de påstår att något är "bra" eller "normalt" skulle jag verkligen ta med en nypa salt och istället höra mig för om en läkare skulle yttra samma sak. Ni kan ju självklart kontakta barnmottagningen på sjukhuset direkt, man behöver inte gå via BVC om man inte nödvändigtvis vill.

Självklart är det möjligt att barn äter på tok för mycket för sitt eget bästa, faktiskt ganska vanligt. Förstår inte riktigt hur de har kunnat missa den ökande problematiken med övervikt hos barn? Det är ett verkligt problem. De äter ju inte alltid just precis vad de behöver, föräldrarna behöver många gånger vara där och styra så att det varken blir för mycket, eller för lite. Vi har ett barn av varje Den ena måste begränsas lite så att hon inte vräker i sig alldeles för mycket, och den andra måste uppmuntras då hon tvärtom är väldigt kräsen. En vän till mig har två barn som är matvrak, hon får ransonera maten hela tiden och har det rätt jobbigt, är orolig för att de ska bli överviktiga. Jag har själv sett och hört hur de tjatar om mer mat bara precis efter att de ätit en rejäl lunch, då kan de tex be om pannkakor! Så visst finns det de som har sådana problem också, garanterat av varierande grad, kanske däremot inte syns lika väl just av resonemang som man ser ovan, att det är "bra att de äter" och att man ska vara "glad så länge de äter". Jävligt idiotiska resonemang kan jag tycka, det är exakt sådant som skapar ätstörningar... dock får man som sagt skilja mellan "matglad" och ren besatthet. Om du är orolig så kontakta barnmottagningen, om inte annat så kanske de kan ge råd och stöd i hur du och andra i omgivningen ska bemöta henne för att kanske minska själva "besattheten", för det måste ju vara enormt jobbigt!

Har du kollat upp Prader Willis syndrom?

Jag tycker det är upprörande att BVC nonchalerar det du beskriver. Även om själva matmängden inte är något problem (enligt BVC) så är det ju ett problem att flickan ägnar så mycket tid och koncentration åt mat. Det låter som att det är jobbigt för henne. Jag tänker att hon får mindre tid till att utvecklas och utforska världen, när hon istället letar efter mat och avbryter lekstunder så fort hon hör ljud som hon förknippar med mat.

Det verkar som att personalen på förskolan stöttar dig i att hon har ett onormalt stort matsug. Har du berättat det för BVC? Den personal som sa "misshandlad" har kanske en poäng... Om hon har ett onormalt sug efter mat, som hon är oförmögen att kontrollera, så är det kanske nästan snudd på misshandel att bara begränsa maten, utan att samtidigt försöka minska suget...? Hon är ju så liten än, så hon förstår inte varför.

Jag tror inte att det är bra att förskolan tvingar henne att lämna matbordet före alla andra. Då kanske hon börjar hetsa vid maten ännu mer. I så fall vore det bättre att hon fick komma till matbordet senare och vara med och äta tills maten är slut.

Bra poäng, håller helt med i detta.

Min son har alltid varit matglad och i början på dagis när han började i augusti var han också 1,5 år och på dagis var de så glada att han fick tydligen äta 2-3 portioner. Många andra barn äter jättedåligt och lämnar mat på tallriken trots att de inte hade så mycket till att börja med. Jag sade åt dem då att det räcker att han äter en portion och istället får fylla upp med grönsaker och dricka mer vatten eller mjölk.

Det har funkat jättebra. Visst har han kunnat bli lite sur här hemma när vi har sagt åt honom att nu är maten slut men nu, han blir snart 2 år (läs nästa vecka) så har han börjat äta lite mindre. Det var väl en period där när han helt enkelt behövde mer mat och vissa dagar äter han mer och andra mindre.

Det är lite som med oss vuxna, vissa dagar mår man bättre och andra sämre och det påverkar såklart både humöret och matlusten.

Det låter lite oroväckande att din dotter går och letar i soporna, det kan ni säkert få bukt med. Barnspärrar och gömma undan sopkorgar funkar väl i värsta fall, just för hennes egen skull.

Hoppas det löser sig.         

Hej!
Hittar inte mycket information gällande (för) matglada barn på nätet, tror detta är den ända tråden. Skönt att se att det finns andra med samma problem!
Vår dotter är nu 20 månader och fortfarande väldigt intresserad av mat, det har hon alltid varit.
På BVC säger de att hennes kurva ligger över den normala men det är inte övervikt. Hon väger 14,5 kg nu och är  20 månader. Därför tycker de att vi ska fortsätta som vi gör, alltså att begränsa hennes måltider, i antal samt mängden mat.
Hur gör ni?
Ger ni frukt & mat mellan måltiderna när barnet vill ha det?
Hur mycket får de äta vid måltiderna?
Det är ganska jobbigt att höra tjatet om mat hela dagarna, vet inte hur vi ska hantera det. Nästan allt kretsar runt det inklusive lekarna.

Hej! Jag har ett liknande problem fast med en snart 5 årig grabb. Det är min sambos son och vi har han varannan vecka. Han är ca 115 cm och väger 29 kg! Han äter mer än mig. Han pratar om mat hela tiden, frågar om han kan få nåt att äta fast vi nyss ätit. När jag frågar vad han gjort på dagis räknar han upp allt han har ätit. Jag blir väldigt irriterad på detta och när jag säger något blir grabbens pappa väldigt arg på mig. Vi har väldigt olika syn på hur mycket ett barn ska äta. Han börjar gråta om han inte får ta mer mat. Och hans pappa ger sig väldigt ofta och lassar på en portion till för att få tyst på honom. Bullar och kakor kan han vräka i sig hur mycket som hellst av. Och det värsta är att grabben förstår att jag tycker att han äter för mycket så när han får en till portion eller till bulle så kollar han på mig när han äter och liksom "mmmmm titta vad jag fick av min pappa" och det bara kryper i kroppen. När jag och sambon pratar om detta blir det världskrig. :(

Men oj, om pojken märker att han kan "vinna" genom att äta mer så kommer ju hans eventuella "ätstörning" bara att bli värre. Tänk om det faktiskt är så att han saknar förmågan att känna mättnad. Det finns ju faktiskt några få som har en medfödd ständig hunger, och det måste vara grymt jobbigt att leva med. Eftersom de får leva med det hela livet är det viktigt att lära dem strategier att hantera det så tidigt som möjligt, tänker jag.

Det är ju ganska vanligt att barn använder mat som maktmedel. Man kan påverka de vuxna effektivt genom att äta för lite, eller för mycket. Det är nog väldigt svårt att avgöra om en "ätstörning" beror på makt/kontroll eller en dysfunktion i hunger-/mättnadskänsla.

Vad tror du ligger bakom din bonus-sons matfixering? Skulle du kunna fråga sambon vad han tror, om du tar det lite varligt och inte kräver någon förändring, bara uppmanar honom att analysera lite? Annars kanske du skulle kunna berätta vad du ser och tänker för skolsköterskan, så får hon ta upp diskussionen med pappan, om hon tycker det finns anledning till det.

Det låter som att både er samvaro med dottern och dotterns tid för att leka, utvecklas och utforska världen störs av hennes matfixering. Om ni känner det så tycker jag ni ska be BVC om åtminstone en telefonkontakt med en barnpsykolog. När det gäller något så specifikt skulle jag inte nöja mig med en BVC-sköterskas råd.