Vi som nyligen förlorat våra änglar

Åh herregud jag önskar jag kunde hålla om er allihopa.
Jag födde ut vårt barn i torsdags natt, i v 21. Min kropp kämpade emot  något enormt och jag låg i konstanta värkar i 14 h innan vattnet till slut gick och det kom ut. Smärtan från helvetet, som iofs tog fokus från den psykiska smärtan för ett tag. Efter två missfall och en lång kamp för att lyckas bli gravid kändes det bara för mkt att få detta slängt i ansiktet. Jag vill ha ett garantibrev på att allt ska gå bra nästa gång, för jag orkar fan inte mer.

Igår grät jag från minuten jag vaknade tills huvudvärken tog över och jag somnade på kvällen med två babianrövar till ögon. Det tar inte slut. Nu ska vi få hjälp av psykolog men jag känner mig mest bitter och arg på förhand, det känns ju inte som att någon fattar.
Att vi som genomgått sånt här lever i en annan dimension än alla andra glada skuttande människor som råkar bli gravida, får 20947 på KUB och går ut på FB i v 7 och så går allt så bra så bra.
Sorry, va bara tvungen att få ur mig.

Jag blir så innerligt hjärteledsen när jag läser era inlägg. Jag kan känna er smärta, även om den alltid är unik.

Så många kramar

Lullan1.
Hur är det med dig? Tar du dig framåt? Det är så märkligt att våra barn faktiskt funnits, precis som alla andra barn, men det är ingen som sett dem och därför är det ingen som förstår eller saknar dem! 
De är minst lika viktiga, älskade och var lika levande som alla andra ungar,..tills helvetet drabbade oss. Men vi bär dem med oss, som mammor bär vi deras minne och kärlek till dem för evigt.

Jag sitter omringad av två kollegor där ena ska ha veckan innan och andra veckan efter jag skulle fött och blir spyfärdig när alla skojar om hur mycket de äter nu och sina lustiga cravings. Mina bröst har precis gått ner efter att mjölkproduktionen kom igång efter förlossningen. De gjorde precis som de skulle, utan att ha gjort det förut, men det fanns ingen att mata. Nu hänger de istället..tomma. precis som hela jag, tom.
I förrgår fick de skrapa mig igen då det fanns rester kvar och vi fick även beskedet att någon av oss två kan bära på äftlig sjukdom, att det är därför det blivit som det blivit. Lämnade blodprov idag och får vänta på odlingen och svaret. Men vi är inte de som har tur, vi tillhör 1%-gruppen där allt bara skiter sig hela tiden.
Vi får se hur vår framtid blir.

Smärtan gå inte att lindra, den går inte att trösta, den förändrar oss som varit med om detta. Tack för ditt medd, det är bara andra änglamammor som kan se och förstå den här dimensionen av livet.  
Jag tänker på dig.     
  

tack snälla! Ja alla dagar som går nu känns ju positiva då man känner den lilla röra sig där inne, det är som en trygghet och jag längtar efter sparkar som gör ont (är jag knäpp?) för att det känns bra att det blir starkare och starkare där inne! Jag vill tro att det är mycket för vår extra lilla ängel som det gått bra hittls. Jag värderar varje dag och pratar med magen, vill kräma ut allt jag kan ifall nåt skulle gå på tok. Men än så länge, ta i trä, går allt bra!

Kram tillbaka till dig!