Någon här som lever med en partner som har Asperger syndrom?

Misstänker att min man kanske gör det, men är inte säker, någon diagnos har aldrig ställts. Jag har svårt med att hantera relationer, det är lite grann som att vara röd-grön färgblind, för det mesta går det bra men i vissa lägen kan jag inte alls skilja mellan "rött" och "grönt" så att säga och drar fel slutsatser, säger fel saker. Klassiska saker som att "-Kan du ge mig saltet?" "-Ja!" (och så händer inget mer, man tolkar frågan bokstavligt).

Okej, hur fungerar det annars i relationen? Klarar du av närhet? Förstår du det sociala spelet när det gäller vad man säger och inte säger till folk?

Min man har aspberger och har jättesvårt med att inte säga dumma saker till mej och andra. Saker som "vad tjock du ser ut idag" eller liknande. Han menar inget med det utan bara allmänt konstaterar saker utan att egentligen lägga några värderingar i det men jag och andra blir ju sårade. 
Han är också sämst på att ge komplimanger eftersom det inte kommer naturligt för honom, han förstår liksom inte  meningen med det.

Sen är han som du beskriver just färgblind, han kopplar inte saker man säger och förstår sej inte på vanligt småprat. 

Ibland blir jag bara så less på allt nu när jag vet att han har en diagnos och att det faktiskt alltid kommer att vara såhär. 

Han får träna och helt enkelt lära sig utantill hur det fungerar, och lära sig att undvika att vara klumpig. Han behöver inte själv förstå meningen med att ge komplimanger, bortom att det gör hans eget liv lättare liksom andras. Han får helt enkelt inse att han kan förstå det lika lite som en röd-grön-färgblind kan se skillnad på "rött" och "grönt" hur gärna de än vill så går det inte. De färgblinda får ha andra tekniker, som att veta att när det lyser i översta lampan på trafikljuset så är det "rött" medan den understa lampan betyder "grönt". Det enda din man behöver förstå är att andra gillar komplimanger och att hans uppgift är att dela ut dem, han behöver inte förstå poängen med dem, men däremot att han ska säga "tack!" om han får en komplimang själv. Han får helt enkelt ha en lapp i fickan med färdigskrivna kommentarer att titta på i värsta fall. Det stora problemet är att förstå att man faktiskt inte förstår, det är liksom bara ett kunskapshål som man inte kommer åt att fylla igen ordentligt. Kanske är det som att försöka sig på tyngdlyftning, man ser sina vänner lyfta tyngder lätt-som-en-plätt dagarna i ända, och så upptäcker man att ens egna biceps har förtvinat, de finns inte där helt enkelt, och man orkar inte lyfta tyngderna hur mycket man än stånkar och pustar. Då får man hitta på någon annan metod att försöka åstadkomma/uppnå samma sak, som att binda ett snöre i tyngden och fästa i en trissa i taket för att dra i, eller något... om du förstår liknelsen.

Kolla in om detta kan vara något för dig eller rättare sagt för din man: Marshall Rosenbergs idéer och böcker. Konsten att samtala. (Länkar bakom). Finns även kurser i att kommunicera på svenska NVC-centret, veckoslutskurser mm som kan vara värt att kolla upp.

PS. Antagligen såg du tjock ut den där dagen!  Men man får lära sig utantill att det kanske inte alltid är optimalt att säga allting rakt ut bara för att det händelsevis råkar vara objektivt sant...

Tack för svar!
Jag vet att han måste lära sej allting och jag tycker som du sätt alarm på mobilen 2 ggr per dag och skriv en lapp och öva på att säga något snällt då. Men han verkar inte förstå detta för han tycker inte att det är något fel på vårat förhållande, han tycker det är bra. Han har inte behov av närhet, sex eller komplimanger och då kan han inte förstå att någon annan har det.
Och visst jag kanske skulle kunna klara mej utan komplimanger och jag överlever väll med att ha sex och närhet varannan månad om det inte hade vart för alla övertramp som kommer. Att han tittar på porr, surfar på sina ex, säger dumma saker osv. Jag hamnar bara på mer och mer minus på själförtroendekontot och får aldrig något som gör att det blir +.
Han tar inte tag i någonting med städning eller dylikt men vill inte inse att det är ett problem eller att han måste hitta ett sätt att komma ihåg att diska på.Jag har försökt med scheman,lappar, ja allt. Men det är ju egentligen han som måste hitta något som funkar för honom inte jag. 
Men vet inte hur jag ska få honom att förstå att han måste ändra på vissa saker och lära sej hur det fungerar för alla andra.
 

Min make har aspberger, fick diagnos för nåt år sen. Känner absolut igen det ni skriver om!

Fattar han att han måste försöka hitta sätt som får honom att bete sej mer normalt elelr har han redan något bra sätt?
Hur fungerar det med närhet och sex i er relation?
Hur funkar ert sociala liv?

han funkar ganska bra måste jag säga, försöker iaf att anpassa sig så gott det går. Men han har ju problem med det där att han inte förstår signaler som "normala". som när han står i grupp och pratar så kan han antingen bara börja prata om nåt annat eller bara gå därifrån om han tycker det är ointressant. Ibland blir det ju lite fel! 

Han är ju dock väldigt bra när det gäller att prata ( han å jag ) , han är förstående och väldigt snäll.  

Han är otroligt mysig och älskar att vara nära å kramas... dock har han svårt att förstå signaler när man visar att man vill "mysa" , han ser liksom inte det. För det mesta har han redan planerat massa andra saker han ska göra och då finns inte samlivet i fokus för att han inte är beredd trots att jag gett signaler länge länge. 
så missförstånd blir det en del, men vi försöker prata.

på det sociala planet går det ok, dock gillar han ju inte folksamlingar å nya människor. men det brukar funka om han väl kommer på plats     . Han är väl lite tystare än andra och sticker inte ut. 

Han blir grymt insnöad på saker... på gott å ont.  en sommar cyklade han hela tiden... varje dag...flera mil . några andra år har han hållt på med fiske... då har han fiskat, köpt fiskegrejjer, letat på nätet efter fiskegrejjer, köpt båtar , fiskat,fiskat å fiskat.....

förrförra året fick han för sig att köpa å sälja eu-moppar...så det syssla ha nmed hela sommaren.... ha ha ha

en annan sak är ju att spontanitet finns inte för det mesta. man kan inte bestämma något och sedan föreslå något annat. för då kör det ihop sig eftersom han redan planerat in i detalj vad vi ska göra. men han försöker att arbeta på detta... blir ju lite lättare!  

En sak kan jag iaf säga, man har aldrig trist trots en del missförstånd. Han är speciell och jag älskar honom för det...finns ingen snällare å mer omtänksam man.

snurrigt det blev nu, hoppas ni förstår.         

Härligt att höra hur andra har det och att det finns fler som kämpar med de problematiken som finns.

Min man har inga sådana där special grejer för sej direkt han fastnar liksom bara i vardagen. Nu driver vi företag gemensamt och då är det bara det som gäller och vår dotter. Allt annat förutom dottern när vi är hemma och jobbet tappar han helt bort. Det gäller allt sin hygien, städning, räkningar, handling, matlagning, MEJ, hundarna, ja allt bara försvinner. 
Även fast vi jobbar ihop så har han aldrig tid att bara ge mej en puss eller dylikt eftersom han då jobbar, hemma hinner han inte heller det för då har han ju dottern.

Han planerar också upp saker och hjälp om det skulle bli ändrat. Problemet är bara att han har svårt att ta hänsyn till alla aspekter när han gör sina planer. Pengar, hundar och jag glömms liksom bort i det han planerat och ändå blir han sur om det inte går som han tänkt sej.Han tar gärna även då folk förgivet att om han planerar en lördag så räknar han med att mormor har dottern, jag håller mej hemifrån osv för att han planerat att jobba eller nåt annat en hel dag.Har haft jätteproblem med min mamma och min man då min man förr ständigt i tid och otid lämnade hundarna hos henne medan jag var i skolan helt utan förvarning och bara tog förgivet att det var okej.

Jag tror min man är snäll egentligen men att allt oftast bara blir fel pga han inte fattar. Han gör och säger mycket dumt även om det blir bättre och bättre. Men han kan ju liksom inte läsa mej och därför inte heller se när han går för långt eller säger opassande saker.
Han måste liksom göra misstag för att lära sej vad som inte är okej han kan liksom inte koppla att om sak A inte var uppskattat så är antagligen inte sa kB det heller, utan han måste då testa sak B först och se att det inte var okej innan han fattar.

 

Man tror man är ensam om detta därför blev jag väldigt glad för denna tråden. Som du skrev... Det finns ju andra som upplever samma saker!

Nu är min man den lite mer försynte, men det kommer väl en del grejjer ur munnen i bara farten ibland. Jag har tex gått ner över 30 kg sen vi träffades och ibland får ja psykbryt å känner mej större än nånsin å blir jättedeppig. Då säger han... I all välmening : men älskling, du är bara lite tjock nu!
Jotack, jag vet det!
Såklart blev ja ledsen å fråga varför han sa så å han hade ju inte tänkt på det ens utan han tyckte ju bara att jag är ju så mycke mindre än förut. Å så blir det så fel när det kommer ur munnen!

Men det är sånt man får leva med. Ja lever hellre med honom å hans små egenheter för snällare man finns inte, det är ju det som gör han så speciell!

Hehe jag känner såväl igen det där, de där klumpiga grodorna som kommer ur munnen och som faktiskt kan göra en ledsen ibland.
Men jag är på ett sätt glad att han har fått sin diagnos så jag bättre kan ta alla de där grodorna utan att ta åt mej på samma sätt som jag gjorde förut. Hur tyckte du det var att din man fick diagnosen?

Härligt att du ändå tar egenheterna så bra och älskar din man. =) 

Men, förstod ni inte, ni som skriver i tråden, att det var nåt som inte stämde med era pojkvänner innan ni gifte er? Kom det som en blixt från klar himmel att ni dejtad/gifte er med en handikappad??

Min man gick hos psykolog och hade fått sin diagnos redan innan vi gifte oss, dock visste jag det inte när jag började dejta honom. Det var först efter ett ordentligt raseriutbrott med blackout och övergrepp som följd som jag förstod hur illa det var med honom och skickade honom till psyk där han först blev inlagd och sen fick börja vanlig terapi. Jag valde att stanna med honom efter det som hänt trots att vägen inte varit lätt eftersom jag förstod att det fanns någonting bakom och att han inte bara gjorde det för att vara elak.
 

Oj, vilken kämpe du är! Vad fint du tänker! Är imponerad! Alla borde ha en så fin fru som du :)

Yes, det e lite speciellt och man får väl förklara sig ibland men efter nästan 7 år ihop så kommer det naturligt. Andra utomstående har dock höjt ögonbrynen när jag överförklarar saker för dom. Lite svårt ibland när man väljer sig att prata på ett visst sätt.

JA det där med att överförklara får man göra ibland, vilket ibland kan göra att man låter som en besserwisser i andras öron. Men ibland måste man ju och det kan vara för en annan det mest självklara.

Jag ser inte min make som handikappad, det är ett starkt ord. Han är å ser ut som vem som helst . Han är världens snällaste person och jag skulle aldrig för mitt liv vilja vara utan honom. Jag lever hellre med honom och hans små egenheter än att jag lever med någon som i andras ögon är felfri . MIn man är otroligt snäll å omtänksam mot mig, skulle inte göra en fluga förnär.

Jag har lärt mej att leva med grejjerna han har för sig och efter han fick diagnosen så är det lättare att förstå varför han gör som han gör i vissa situationer. Jag tycker inte att det är jobbigt!

Vi lever som vilket gift par som helst, min man jobbar heltid å mer därtill på ett stort företag och det funkar hur bra som helst, vi bor i hus och planerar barn! Har inga ekonomiska problem! 

Han visar varje dag att han älskar mej mest i hela världen....  har förstått att en del med aspberger har svårt att visa känslor och det kan jag inte direkt påstå att min make har. Han ¨håller om mig å säger att han älskar mej varje dag...året om!     

   

Jag tror inte andra förstår vilken förändring man själv måste göra för att inte bli galen på att överförklara allt, tills att det kommer naturligt. Sen e det ju jättesvårt att förklara hur min man fungerar för det e ingen som förstår hur jag menar. 

Nej det är väldigt svårt att få andra att förstå hur dem är, för många ser dem bara som knäppa. Min man är inte knäpp bara lite annorlunda mot många andra personer.
Hur funkar din man socialt?
Hur funkar det i relationen imellan er?

 

Jag ringer de flesta samtal, nu för tiden rent automatiskt förutom dom han måste ringa själv. Han e lite tillbakadragen och försiktig när han träffar nya människor och har svårt att veta när han ska skratta till vid skämt. Så ibland blir det lite jobbigt när han "skrattar fel" eller ibland sitter tyst när vi skrattar. Han hälsar väl inte direkt på dom han möter i affären för han e så uppe i att inte glömma bort vad han ska handla och stör man honom med ett sms, om något man glömt att han ska köpa så kommer han oftast bara hem med det som stod i smset eller så har han glömt av något annat.

I relationen fungerar vi normalt, svårt att veta vad som e normalt med en "vanlig" kille. Detta e både hans och mitt längsta förhållande (snart 7 år) Men man kanske får påpeka att det var ett tag sen han gjorde köpte blommor eller kramades i soffan till en film. Lite lättare att själv ta initiativet istället för att påpeka.