Hej,
Har en dotter som är drygt två år, och har det senast året fått två missfall. Är 42 år. Känner mig snuvad på något som väntade framför mig. Nu vet jag inte om jag orkar försöka en gång till och om jag ska försöka acceptera det faktum. Vill verkligen inte bli bitter över att "bara" ha ett barn, världens finaste tjej för övrigt.
Oj, vad ska man skriva. Min sambo sitter i en liknande sits. Vi har tre gemensamma barn och jag har en äldre dotter, jag närmar mig nu fyrtio i år! Jag orkar inte med fler graviditeter just nu, och senare vet man ju inte. Han vill ha många barn och tycker att tre är för lite. Men jag brukar säga till honom att njuta av de barnen han har. De är ju världens finaste barn! Någon gång måste man nog börja njuta och inse att det inte alltid går att få precis det man önskat sig. Utan också inse att man har det ganska bra som man har det!
Vet inte om detta inlägg hjälpte...
Hej! Jag känner igen mig i din situation. Har en dotter på sex år och försökt få fler. Gjorde en IVF för några månader sen som misslyckades. Är 43 år och läkaren rekommenderade äggcellsdonation. Funderar på att åka utomlands då man inte kan göra detta i Sverige i min ålder. Om vi gör det och det inte fungerar då får jag nog accepterar att jag helt enkelt är för gammal och samtidigt vara otroligt stolt och glad för den underbara tjej som vi har. Lycka till!
Här är en till. Fick min son april 2008, föddes extremprematurt och jag har dåliga förutsättningar att vara gravid p g a annorlunda livmoder. Har velat och tvekat och försökt lite hit och dit, och fått ett jättetidigt missfall i dec -09.
Har tvekat tidigare då jag känt att jag inte orkar med en lång tid sängliggande plus eventuellt lång neovistelse med min älskade lille son hemma. Men nu är han drygt 3,5 och vi försöker med syskon. Men jag har fyllt 41 och nu verkar det inte gå. 
Jag kan inte säga att jag ångrar att vi inte försökte tidigare, vi har ju de förutsättningar vi har. Men visst känns det bittert.
På grund av mina dåliga förutsättningar att vara gravid, måste få cerclage och ligga etc, så är det inte aktuellt för oss med var sig IVF eller äd eller något annat, dvs det känns tillräckligt vanskligt som det är. Men vi ger det en chans den här våren åtminstone. Fick svar på fsh (12) och AMH (0,23) i veckan, inget vidare, jag som alltid haft så bra värden och i försök varit extremt lättstimulerad. (Inte för att vi stimulerar, det går inte riskera flerbörd med min livmoder och äl har jag av mig själv). Men jag antar att man får inse att tiden går, liksom.
Tänker ibland på att vi försökt få barn i 8 år, mer eller mindre, och att det ju måste finnas annat att fokusera på i livet. :-/ Vi har (haft?) manlig faktor som verkar ha rättat till sig vilket förklarar de tidigare svårigheterna innan min ålder kom in i bilden. Visst blir man bitter, fast mest oändligt tacksam över att vi åtminstone har fått ett barn, en underbaring! 
Åh vad jag känner igen mig i vad du skriver!!! Vi har ett gemensamt barn som är åtta år. Har längtat efter syskon i sex år, och vi har kämpat i tre år för att försöka få till det. Nu har vi precis misslyckats med ivfförsök tre och jag är så ledsen och arg för att vi väntade så länge med att söka hjälp, och jag har ångest för att mitt barn inte skall få några syskon. Jag är förvisso "bara" 35 år och har ett par år kvar, MEN jag ville ju att vår son skulle få flera syskon och växa upp i en familj med liv och kiv och barnskratt och ha glädje av sina syskon, inte vara ensam med två föräldrar. Jag är arg på mig själv för att jag inte tog tillvara på tiden bättre och njöt av varje sekund när han var liten, men jag var så säker på att vi skulle få uppleva allt igen. Häromdagen kommenterade tom en av sonens kompisar att det var synd om honom som hade en sån liten familj- usch vad det gjorde ont, även om en åttaåring inte vet vad han egentligen säger... Så du är inte ensam, även om det kan kännas så ibland
Här har du en till i samma sitts. Fick en dotter -09 efter tredje IVF försöket och är nu inne på tredje syskon försöket med IVF. Detta blir sista försöket för oss. Vi har världens finaste tjej (vi också! 
), men hade vi inte haft henne hade det varit en annan femma!
Hej, jag känner också igen mig. Just nu tänekr jag nästan dagligen på det, känner skuld över att min dotter snart fem år inte får något syskon. Dessutom tycker jag det rent allmänt verkar roligare med fler barn, både för barnen coh föräldrarna. Försöker tänka att barn är ingen rättighet elelr självklarhet men tycker ändå att jag borde gjort mer för att få ett syskon.
Jag är strax 43 och kan också känna frustration över att vi inte tidigare försökt med IVF. Jag har tagit amh-värde, 0,6, och vi funderar på ett ivf-försök i danmark, men chanserna är ju rätt små. Har själv flera syskon och vill så klart att hon ska få en stor familj att röra sig i när hon blir äldre. Det är skönt med syskon även om man inte alltid ses eller hörs. Klart man blir avis på de kompisar som utan problem får både ett och två barn efter 40, har kompisar som fått efter 44 tom.
Flera av de kompisar jag växte upp med och som jag fortfarande umgås med är iofs endabarn (det var betydligt vanligare i vår generation har jag kollat) och beklagar sig inte även om det så klart märks mer när föräldrarna försvinner eller blir sjuka. allt ansvar på en.
När jag själv växte upp hade jag mycket kompisar och var nästan aldrig hemma, jag lekte inte så mycket med mina syskon som dessutom är lite äldre, men jag tänker ändå på att det krävs mer av oss endabarnsföräldrar att fixa kompisar, vad ska man göra på semester, inget kul att åka till någon stuga när barnet inte har någon att leka med osv.
Hur gör ni med sånt, ni som också har ett barn? Skulle vara kul med lite tips
Hej, samma tankar här. Är 42 (snart 43) och har en dotter som är 4 år (för tidigt född, v 27+3) och nu har vi snart provat i 3 år att få ett syskon till henne. Men nä, det vill sig icket.
Snuvad på graviditeten och nu snuvad på ett syskon till dottern. Och jag tänker på detta varje dag och har väldigt svårt att acceptera detta öde. Jag kommer helt klart att bli bitter om vi inte får till det.
vi har bestämt oss för iVF i danmark nu, men nu börjar jag bli orolig för att det är större risk för att barnet inte ska vara friskt. Vi är ju ändå till åren även om flerai min omgivning fått barn vid 43 tom 45. Nu är väl inte chansen jättestor att vi blir med barn ändå men tanken är ju ändå att bli det när man betala mycket pengar, minns att jag tyckte det var ett helvete att ta ställning till FVP förra gången och vet inte om jag orkar med det en gång till.
Har ni hittat ett sätt att gå vidare utan att kunna ge ert barn ett syskon? Är i den sitsen själv just nu. :(