bara ett barn

Hej, jag känner också igen mig. Just nu tänekr jag nästan dagligen på det, känner skuld över att min dotter snart fem år inte får något syskon. Dessutom tycker jag det rent allmänt verkar roligare med fler barn, både för barnen coh föräldrarna.  Försöker tänka att barn är ingen rättighet elelr självklarhet men tycker ändå att jag borde gjort mer för att få ett syskon.
 
Jag är strax 43 och kan också känna frustration över att vi inte tidigare försökt med IVF. Jag har tagit amh-värde, 0,6, och vi funderar på ett ivf-försök i danmark, men chanserna är ju rätt små. Har själv flera syskon och vill så klart att hon ska få en stor familj att röra sig i när hon blir äldre. Det är skönt med syskon även om man inte alltid ses eller hörs. Klart man blir avis på de kompisar som utan problem får både ett och två barn efter 40, har kompisar som fått efter 44 tom.

Flera av de kompisar jag växte upp med och som jag fortfarande umgås med är iofs endabarn (det var betydligt vanligare i vår generation har jag kollat) och beklagar sig inte även om det så klart märks mer när föräldrarna försvinner eller blir sjuka. allt ansvar på en. 

 
När jag själv växte upp hade jag mycket kompisar och var nästan aldrig hemma, jag lekte inte så mycket med mina syskon som dessutom är lite äldre, men jag tänker ändå på att det krävs mer av oss endabarnsföräldrar att fixa kompisar, vad ska man göra på semester, inget kul att åka till någon stuga när barnet inte har någon att leka med osv.
Hur gör ni med sånt, ni som också har ett barn? Skulle vara kul med lite tips  

vi har bestämt oss för iVF i danmark nu, men nu börjar jag bli orolig för att det är större risk för att barnet inte ska vara friskt. Vi är ju ändå till åren även om flerai min omgivning fått barn vid 43 tom 45. Nu är väl inte chansen jättestor att vi blir med barn ändå men tanken är ju ändå att bli det när man betala mycket pengar, minns att jag tyckte det var ett helvete att ta ställning till FVP förra gången och vet inte om jag orkar med det en gång till.