vår 4-åring håller på att ta knäcken på mig =(

Min som ärr 7 år nu och vi har överlevt med tuff kärlek, det är jobbigt och där och då var ledorden tydlighet och konsekvent. Ni vet att sägnen säger tuff 4-6årstid kan ge lugn tonårstid och det speciellt om det gäller pojkar. Ta det med ro och styr upp innan det urartar till dåligt humör

DET BLIR BÄTTRE! 

Det kan vara hur hemskt som helst att ha det så som du har det - men plötsligt en dag så har din fyraåring lugnat ner sig. Försök att tänka på det! 

Tre timmar från säng till klar - kanske ni kan försöka att ligga och slappa i sängen en stund extra!

Bestäm dig för att ta en stund för dig själv, helt ensam utan några barn på ett café el. dyl -  kräv passning av barnen - och gå sedan igenom hur du vill ha det. Skriv ner hur du vill att era dagar ska vara. En önskelista för önskedagar! Dekorera listan med blommor och snygga klistermärken, sätt upp den någonstans och försök att låta den vara ditt rättesnöre!

Ni kommer att stöta på motgång efter motgång men det gör inget - för du vet ju hur det egentligen    ska vara  och så länge ni har ett mål att sträva efter så gör det inget att vägen blir stenig och hård.

Försök att hitta "Dramatenskådespelaren" i dig. När du har lust att skrika och bli arg så kan du istället prova att prata med teatralisk stämma och med ord som du inte brukar ta i din mun. Klart att du kommer att bli arg "på riktigt" även i fortsättningen många gånger men allting blir mycket bättre om man ibland kan försöka roa sig samtidigt.

Vad man ångrar när barnen blir äldre är inte att man tycker att de var så dumma utan att min var så dum själv. Klart att man måste kunna säga till ett barn men ibland kan man bli så full av ilska att man inte har plats för något annat i sitt huvud.

Och - att vantrivas på sitt jobb så som du gjorde kan få en att må mycket, mycket dåligt. Så det är klart att det påverkat dig negativt.

Försök att hitta ett mantra för att hålla dig lugn! Och njut av de ögonblick när allting flyter bra!

Lycka till!           
  

MIn 4-åring är snäppet värre kan jag säga, han får raseriutbrott utan dess like, börjar oftast vid middagsbordet där han inte kan sitta still utan springer iväg och ska göra annat hela tiden, vägrar äta ibland ens smaka på maten. Redan där har han gjort både mig och min man förbannade och sen eskalerar det bara...han skriker slåss och hotas, säger att han ska bränna upp huset, ta sönder alla mina saker...säger tom att han ska döda oss osv...Spelar ingen roll vad man säger till honom, han käftar emot som den värsta 15-åringen. inte så kul att höra från en 4-åring att han vill döda en, man blir skitledsen och arg, undrar vad man gjort för fel?
Igår fick han gå och borsta tänderna direkt efter middagen och gå upp på sitt rum, men han ville såklart inte stanna där så jag fick sitta med honom i rummet framför dörren medans han skrek och hade sig, satt säkert över en timme innan han lugnade sig, men jag kunde ju inte låta honom vinna och gå ut ur rummet.
Det är fasen inte lätt att vara pedagogisk när det bara brinner i huvet på en till slut. Och det går ut över hela familjen, vi  har två mindre barn oxå som blir rädda och ledsna.

Det är en period som ska gås igenom, den är olika svår för olika barn och hur det yttrar sig. Några glider igenom den frigörelsen lätt medan andra har det lite svårare. 

Det du skriver: Till en början ser man att han tycker det roligt att testa, men sen slår det liksom över på honom och det blir ett måste för honom att motsätta sig mig.
Den första delen är det hälsosamma att det är så det ska vara en frigörelse. Men sen så blir det för mycket. Det här med att det blir för mycket kan man hjälpa igenom med att öka intaget av Omega. Omega är ett fett som hjärnan behöver för att koppla kontakterna mellan de allra minsta nervbanorna. Om de kontakterna få så bra hjälp som går så klarar man av att hantera mer intryck och känslor. 
Antingen ser man till att äta fet fisk, lax, sill, makrill för att få i sig mer Omega. Omega finns även i linfrö och olivolja. Eller så kan man ge Omega som kosttillskott, Eye Q, MorEPA mini eller Eskimo Kids skulle vara bra, eller om det är väldigt mycket aggressioner så PlusEPA. Den är för övrigt väldigt bra att ta som förälder också. Man får en extra kraft att härda ut ett utbrott till och stå ut med allt krångel och bevara det pedagogiska som man har som mål.
Om du undrar över något om Omega så svarar jag gärna  

Blir han så mot kvällen, eller kan det pågå hela dagarna?
Väldigt läskiga saker att säga för en 4 åring tycker jag.
Har ni bett om hjälp utifrån eller känner ni att ni kan kontrollera det själva?

Jag känner igen det mesta hos min femåring. Det är konflikter om allt. Vissa saker har jag släppt, åtminstone tillfälligt och andra saker har jag blivit tuffare med. Jag försöker självklart prata och förklara saker och jag låter också sonen få säga sin mening. Men jag undviker att hamna i en "never ending discussion". Om sonen inte har några bättre argument utan fortsättera att tjata så gör jag klart för honom att det nu blir så som jag bestämt. Detta leder såklart till utbrott och det får jag alltid vara beredd att ta då. Vår son hade en period då han också sa att han skulle döda oss. Eftersom så små barn inte har något realistiskt begrepp om vad döden innebär så tycker jag inte alls att det är särskilt farligt när de säger "jag ska döda dig". Självklart förklarar jag att jag blir ledsen när han säger så och försöker förklara vad död är för något (Man kan ju läsa tex. boken "Vem är död") , men övrigt så gör jag ingen stor affär av det. Min son lade i alla fall av med "dödshoten" efter ett tag .

Hittade en burk med omega3 för barn som jag köpt innan men som sonen förstås ratade, men igår passade det, han bad tom om en till :)
Jag misstänker att de aggressiva orden och beteendet kan komma dels från tv-spel och dels från vänner, han leker mest med pojkar som är 1-2 år äldre. Tv-spelandet reglerar vi och självklart får han inte spela vilka spel som helst, men tom super mario innehåller ju "våld" Att han imiterar sina äldre vänners beteende kan vi knappast göra nåt åt då han ´lika bra kunnat haft äldre bröder som han tar efter.
Jag vet att han inte förstår vad det innebär att döda någon men självklart blir man ledsen ändå.
Vi hade ett snack igår och jag förklarade att han inte får säga sånna saker, jag blir ledsen osv...och att man inte får slåss.
Så visade jag honom en tavla jag gjort, där han får guldstjärnor om han sköter sig vid matbordet och inte sägaer dumma saker/slåss, när han har 10 guldstjärnor får han spela och så kanske han får en överraskning om han skött sig extra bra, det godtog han med hull och hår och kvällen var lugn :) han har oxå haft det lite kämpigt då han fått två småbröder på 2,5 år så trots får man ju räkna med men just de hemska orden  är inte kul.

Det är för tungt för en 4-åring att ställas inför en massa val. Att han ska välja gör honom bara stressad och orolig. Att han hand om en familj är en för stor börda för en 4-äring, Ni måste avlasta honom! Ge honom budskapet att ni sköter allt och att han kan koppla av och leka och vara barn. Ni bestämmer vad ni ska äta. Ni bestämmer när ni ska gå hem fr dagis. Ni bestämmer vilken buss ni ska ta. Han kan bara koppla av och vara barn. Tids nog får han axla ansvaret för en familj. Han behöver inte göra det nu när han bara är 4 år.
Ta över styret i familjen och låt 4-åringen vara liten och ledig.

www.psykologiguiden.se/www/pages/&Barns-utveckling-4-6-ar

Vi har lyckats få en son (3½år) som är tävlingsinriktad. Allting är tävling. Om jag säger "Jag tar på mig mina skor. Jag tror jag vinner" Då jäklar i det ska han ta på sina skor först.

Vi har oxå en 3½ åring hemma (en flicka) som gnäller för allt, skriker så fort hon inte får som hon vill, får raseriutbrott m.m.

Hon har två storebröder som aldrig har betett sig så som hon gör så ibland står vi helt handfallna...

Det är jättejobbigt att mötas av hennes skrikande så fort hon vaknar tills hon lämnas på dagis och då ska vi minsann kramas och pussas tusen gånger innan jag får gå...??

Sen är det bara jag som gäller hemma, jag ska alltid hjälpa henne oavsett vad det gäller. Hennes pappa får inte hjälpa till med något och om jag kliver åt sidan så blir hon skogstokig!!! Jag har med flit flera gånger försökt att gå undan och låta hennes pappa hjälpa till men det går inte.

Jag fattar inte varför hon beter sig så här, det sliter på hela familjen och oavsett om vi försöker med kärlek och snälla ord eller om vi är konsekventa och "hotar" med att det inte blir något lördagsgodis så fortsätter hon bete sig så här illa.

Tar tacksamt emot tips & råd!

Å, jag har också en son med hiskeligt humör. Han gnäller även om han själv har gjort ett val (mellan två saker - fler val får han inte), och börjar vela.

En dialog kan låta så här;
Jag: "Du kan få den här motorcykeln istället får den som storebror leker med"
Han: "Jag vill inte ha den!"
Jag: "Du behöver inte, vi lägger den i lådan."
Han: "MEN JAG VILL HAAAAA DEN!" (följt av ett utbrott)

Jag har till och med lyckats hälla upp mjölk "fel" i ett glas, vilket resulterade i ett halvtimmes utbrott och att han gick till vasken och hällde ut mjölken...

Det är jobbigt för alla, inkl. honom själv så klart. Storebror får helt stå åt sidan periodvis, och han suckar ofta och säger: "Han får gå först, han blir så arg annars..." (Storebror är 6½ år)
Jag kan acceptera till en viss gräns, men inte hur mycket skrik och gap som helst. Och ibland måste man ju faktiskt bara iväg, trots alla tårar och konflikter.

Och ibland plötsligt dyker han upp, den där keliga lille pojken som är så go och kramig och älskar oss och som vi älskar, och ska kramas och gosa.

Du har ju lösningen på problemet i din text

Du skriver att du ställer så lite krav på honom som möjligt och låter honom bestämma. Hur kan du få förvänta dig att han ska göra som du vill?

Låtsas att du är chef och hur hade du behandlat dina anställda? Genom att vara tydlig och haft regler. Det e samma sak med ditt barn.

Vill bara lämna ett lästips på en helt fantastisk bok, den är så självklar men mangor verkligen upp ögonen för sitt beteende. Lättläst är den också, alltså ingen tung, svårläst bok.
"Fem gånger mer kärlek" minns ej författaren, men du hittar den säkert på bibblo. Lycka till!